Showmantik

Göran Everdal (GE) spanade i påskas i programmet Spanarna på P1 om showmantik. Först kom upplysningen i slutet av 1600-talet. Grundtanken var att allt som finns är det som tänks. På 1800-talet kom romantiken som flyttade fokus till allt som finns är det som känns. Romantiken är en kult av individen, känslan och den individuella skaparkraften.

Nu ser GE och jag genom honom att vi är på väg in i någonting nytt. Detta nya kallar GE för showmantik. Grunden skulle vara att allt som finns är det som syns. Individen är inte ett ideal, det är det som syns som är det viktiga. Individen blir ett sken, något som beskrivs utifrån hur det blir sett av omgivningen. Showmantiken kräver publiken och effekt. Jag funderar lite kring vad detta kan tänkas kallas med ett annat ord. Även om GEs tanke är nyskapande i sin form så inbillar jag mig att fenomenet som sådant finns beskrivet sedan tidigare. Frågan är väl var och hur? Jag får fundera lite på detta och hoppas att någon som läser det här kan hjälpa mig på vägen...

Min framtid

Jag funderar till och från på vad jag ska arbeta med när jag är färdig specialist i psykiatri. Det är inte helt enkelt. Till stor del handlar det om att ha bra arbetskamrater, stimulerande arbetsuppgifter och en rimlig chans att klara uppgiften.
På ett sätt skulle det vara skönt att arbeta i något av alla de specialiserade team som finns. I ett sådant team kan man ganska enkelt avgränsa sitt uppdrag, man kan tacka nej till patienter om man har fullt eller inte tror sig kunna hjälpa just den patienten och man har möjlighet att grotta in sig i ett specifikt område. En tanke som jag haft ett tag är att ta över ansvaret för omsorgspatienterna, dvs patienter som är förståndshandikappade. Det kräver mycket fantasi och lyhördhet för att hjälpa dessa patienter med sitt psykiska mående.
Samtidigt skulle det vara stimulerande att arbeta på en allmänpsykiatrisk mottagning. Man får då chansen att se lite av allt, man blir bred i sin kunskap och erfarenhet och man ställs inför utmaningen att prioritera bland alla de patienter som kommer till mottagningen. Detta skulle göra att man lär sig att vara kostnadseffektiv, men ska det fungera måste det vara en mottagning som är fullt bemannad med läkare. Jag funderar på att gå ihop med några av de andra ST-läkarna som blir färdiga specialister ungefär samtidigt som jag och bemanna en öppenvårdsmottagning fullt ut. Jag vet några som är intresserade.
Det ska bli spännande att se vad som händer. Hoppas att nedrustningen av psykiatrin upphör snart och att politikerna tillsätter de resurser som de hävdar att de gör.

Känn din tanke

Gick utbildning i mentalisering idag. Det var bra. Väckte många tankar. Att behandla patienter med personlighetsstörningar är allt annat än enkelt. Det lättaste är att sänka sig till samma nivå och skrika "nej, det är inte mitt fel, det är ditt fel". Hur konstruktivt är det? Jag orkar inte gå in på teorierna bakom mentalisering här och nu, men det är intressant och mycket lovande. Det handlar om att förstå sina och andras känslor, att känna sin tanke...

Jag försökte men...

Jag skrev en fråga till min handledare under ett möte idag. Det rörde en patient som hon tidigare var ansvarig för. Jag undrade om en case manager kunde vara aktuellt. Hennes svar blev "Jag försökte men...".

Svaret är underbart. Dagligen träffar jag människor som försöker, har försökt eller tänker försöka. Jag försöker, har försökt och tänker försöka. Det gäller säkert dig också. Ibland lyckas vi och ibland inte. Det får nog bli en T-shirt. Jag försökte men...

Distanserad

Nu har det hänt igen. Jag var på en föreläsning om anknytning. Det handlar alltså om hur man som spädbarn knyter an till sina föräldrar och då kanske ffa till sin mor. Jag började fundera över de olika personlighetstyper som togs upp. Personlighetstyper som visar upp anknytningsmönster både för barn och vuxna.

Först tänkte jag att jag självklart är normal och att mitt barn självklart är normalt. Sedan började de olika avvikande anknytningsmönstren tas upp. Först började jag tvivla på att mitt barn hade ett normalt anknytningsmönster. Det gick över ganska snabbt.

Sedan började jag fundera över min egen personlighet. Jag är uppfostrad till att vara väldigt rationell. Känslor finns, men de ska definitivt inte styra mitt beteende. Jag började på dagis när jag var 6 månader, en mycket känslig tid ur anknytningssynpunkt. Jag har klara tendenser att vara känslomässigt lätt distanserad. Att inte prata så mycket känslor. Nej, vänta jag pratar väl känslor och känner väldigt mycket. Jag gick i terapi för något år sedan. Vi arbetade mycket med mina känslor. Terapeuten hjäpte mig att se och tolka mina reaktioner utifrån en känslomässig utgångspunkt. På föreläsningen förklarades det att just den formen av terapi är vad de distanserade personerna behöver. De behöver hjälp att få ett känslomässigt språk. Vilken tur att jag blev botad ;)

Att valla katter

Vi vet alla bäst. Vi har alla åsikter. Vi har alla en överdriven tilltro till vår egen förmåga. Nu pratar jag om någorlunda "normala" människor. Läkare är extremt normala ur detta hänseende. Jag är övertygad om att de flesta som arbetar på min mottagning stämmer in på detta, oavsett yrkesgrupp. Skillnaden är att läkarna inte kan anpassa sig. Läkare har svårt att inte göra det de vet är bäst. Till viss del skolas vi till det. Tro på dig själv! Är du övertygad, agera! Det kan rädda liv! Sedan kom föreläsaren alltid med ett exempel om hur han eller hon gått emot någon överordnad och därmed räddat patienten från att dö.

Det finns ett problem med detta. Det blir väldigt svårt att vara en ledare av läkare. Någon lär ha sagt "att leda läkare är som att valla katter". Idag såg jag ett exempel. Det handlar om att fördela patienterna på väntelistan mellan oss doktorer. Vi har flera veckors väntetid och det är väldigt lång tid för någon som mår psykiskt dåligt. Väntelistan växer sig allt längre och våran överläkarchef beslutade att patienterna skulle delas ut bland oss doktorer. På detta sätt skulle våra återbesökstider automatiskt bli mindre täta och därmed skulle köerna kunna minska. Det här kan ses och sågs av några i gruppen som ett friserande av ett problem. Ett sätt att försöka sopa problemet med minskade resurser i kombination med ökad belastning under mattan. Jag håller med, till viss del, men jag har även svårt att inte hjälpa alla som är i behov av hjälp med lite sämre kvalitet istället för att låta slumpen avgöra vilka som råkar höra av sig när det finns en kontakt. Det stora problemet med detta är dock att det egentligen inte är upp till oss som individer att bestämma hur vi vill ha det. Vi har blivit anmodade av vår chef att utföra vårt arbete på ett visst sätt och ska därför göra det. Självklart ska vi ha rätt och möjlighet att uttrycka vår åsikt, men när det är gjort så mår hela organisationen bäst av att vi rättar in oss i ledet.

Diagnos: surgubbe

Att jobba inom psykiatrin innebär för mig ett ständigt återkommande funderande kring vem jag är eller vilken sjukdom jag har. Egentligen började det redan på läkarlinjen. Eftersom vi lär oss vilka symptom som är tecken på olika sjukdomar så är det lätt att börja känna efter och kanske tro att man har sjukdomen själv. Jag hade inga större problem med detta, men det hände att jag funderade ibland och jag fick till och med en diagnos under studietiden...

När det gäller psykiatri är det mer komplicerat. Psykiatri handlar om beteenden och känslor som är naturliga till en viss grad och i vissa situationer. Problemet är att de uttrycks i allt för stor utsträckning och i fel situationer. Hur vet jag att jag inte har en störning? Jag kanske är psykotisk! Nej, det låter inte rimligt. Allt jag vet är väl sant? Men... hur beter sig en patient med psykos? I många fall helt normalt. De har föreställningar och tolkningar av omvärlden som är udda, ibland bisarra och de är fast övertygade om att deras tolkning är sann.

Skulle jag kunna ha en sådan föreställning? Nej, allt jag vet är ju sant. Jorden är nästan rund och snurrar runt solen. Vi har val vart 4:e år i Sverige. Rosor kan ha olika färger. osv. Alla dessa saker kan nog de flesta hålla med om. Men jag anser även att det är ohövligt att inte visa hänsyn när man åker kommunalt eller rör sig på allmän plats. Jag anser att de som inte visar hänsyn förtjänar att jag gör livet lite jobbigare för dem. Detta gör att jag ibland beter mig på ett sätt som jag själv skulle betrakta som hänsynslöst. Men det var inte jag som började... Jag vet att argumentationen inte håller. Jag betraktar det inte heller som ett psykotiskt beteende. Det är ett beteende som jag förknippar med en surgubbe. Men det utesluter inte att det är något annat som jag vet som är psykotiskt. Jag får trösta mig med att jag är relativt välfungerande och inte hamnar i konflikter utan att vara medveten om varför.

Medfödd moral

Som vanligt så får jag många tankar och idéer av att lyssna på podradio. Det är mycket som jag tänker att jag ska skriva här som inte blir av. Vissa saker vill jag skriva ner för att själv kunna gå tillbaka och titta på. jag inbillar mig att det här kan vara ett bra ställe att spara viss information på...

Nu har jag via P1-programmet Vetandets Värld fått reda på att man inom filosofin letar efter grundläggande moraliska principer som vi föds med. Det låter lite märkligt, men med lite insikt om hur hjärnan verkar fungera så är det verkligen inte orimligt. De fem moraliska principerna som forskarna hittills tänker sig finnas från födseln är:

1. Viljan att hindra lidande
2. Känsla för rättvisa/ömsesidighet
3. Grupplojalitet
4. Viljan att inordna sig i herarkier
5. Viljan att vara ren och undvika smitta

Jag tycker att detta är mycket intressant. De olika moraliska principerna kan och kommer i många fall att stå i strid med varandra. Det är även lätt att tänka sig att en moralisk princip kan stå i strid med sig själv. Vi kan t ex tänka oss att vi i en krigssituation åsamkar andra stort lidande för att minska vår egen grupps lidande. Det finns otaliga exempel på människor som åsamkar andra lindande för att vara lojala med gruppen och lyda den som är överordnad. De olika moraliska principerna kommer att väga olika tungt hos olika människor och tyngdvikten beror sannolikt på vilken kultur man växer upp i.

I programmet visade man även på hur vi har en moralisk intuition som vi inte kan förklara rationellt. Det känns t ex helt fel att äta människokött. Känslan kvarstår även om man garanteras att köttet är ofarligt att äta, människan som köttet kommer ifrån dog en naturlig död (t ex hjärtinfarkt) och det är ingen annan som vet att man äter köttet.

En fundering som slår mig är vad som händer hos psykopater. Psykopater är i princip per definition likgiltiga inför det lidande som de skapar hos andra. Deras beteende visar dessutom brist på känsla för rättvisa/ömsesidighet och grupplojalitet. Självklart kan vi inte förvänta oss att det som är medfött garanterat kommer att frodas och leva kvar vad som än händer oss i livet. Jag tror att vi kan tappa förmågan till grupplojalitet om vi aldrig har känt att vi befunnit oss i en grupp som visat lojalitet mot oss. Det är egentligen bara att titta på mig själv när det gäller viljan att hindra lidande. Om jag mår dåligt, är trött och känner att jag skulle vilja vara hemma i sängen så är jag inte alls lika benägen att ta till mig och vilja hjälpa medmänniskor som mår dåligt. Jag tror inte att det här är nyckeln till att förstå psykopati, men det kan vara en bidragande orsak och många psykopater har inte fått grundläggande behov tillgodosedda under uppväxten.