Jag lyssnade på Tendens i P1. Thorbjörn Larsson, präst och föreståndare för Ersta diakoni, var önskegäst. Han hade bjudit in författaren Elsie Johansson och diakonen Kristina Telerud. De skulle prata om åldrande. En klyscha dök upp. Jag vet inte om det var Elsie eller Kristina som sa att det första vi frågar en människa är vad de arbetar med. Hon fortsatte genom att konstatera att detta är ett tecken på att vi inte tycker att alla människor är lika mycket värda...
Det är inte första gången jag hör detta. Jag har godtagit det som en sanning eller åtminstone indicier på en sanning, men nu börjar jag tvivla.
Först och främst så betyder vårt intresse för vad andra arbetar med inte att vi dömer människor utifrån vad de arbetar med. De flesta av oss arbetar ca 40 h/v. Det är en ansenlig del av vår vakna tid. För att förstå en medmänniska bättre är det intressant att veta vad han eller hon gör på dagarna. Det ger oss en bättre bild av personen. Att likställa frågan om arbete med frågan om värde ter sig märkligt. Det verkar orimligt att anklaga någon som frågar vad man arbetar med för att vara dömande. Att dra likhetstecken mellan dessa företeelser säger mer om den som hävdar likheten än den som undrar vad man arbetar med.
För det andra så upplever inte jag att människor inleder konversationer med främmande människor genom att fråga vad de arbetar med. Många verkar intresserade av vilket arbete andra har, men ämnet tas inte upp förrän man lärt känna varandra lite.
Som jämförelse så upplever jag att ämnet barn tas upp snabbare än ämnet arbete i många konversationer. Det kanske beror på att jag är i en ålder då många har och gör barn. Jag har inte hört någon säga att vi värdesätter människor utifrån om de har barn eller inte. Varför inte? Det skulle vara minst lika logiskt som att koppla värdet till vad vi arbetar med.