Var sitter psyket?

En kollega har nyligen skrivit i sin blogg att han önskar ett "Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren". Han skriver att debatten förts i Läkartidningen mellan två grupper. "På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv."

Jag har aldrig riktigt förstått debatten. För mig är det inte ett motsatsförhållande som debatteras. Jag är fast övertygad om att psykisk sjukdom är en sjukdom som manifesteras i hjärnan. Orsaken kan vara rent biologisk, men sannolikt så är den en kombination av biologi, psykologi och sociologi. Symtomen är inte heller enbart biologiska utan visar sig i känslor, humör, tankar och beteende. Saker i vår omgivning och i vår kropp påverkar vår hjärna. Hjärnan byggs upp och förändras av alla de impulser som den utsätts för. Vad blir då biologi om hjärnan ständigt förändras av allt den är med om? Vad blir psykologi om allt vi är med om påverkar vårt sätt att tänka, känna och bete oss? Jag har inget givet svar men jag tänker försöka förklara hur jag tänker kring detta.

Hjärnan blir i min förklaringsmodell kopplingsstationen genom vilket allt ska processas. Vi kan påverka människors hjärnor genom de fem sinnena. Vi kan också påverka hjärnan genom kemiska substanser eller fysisk åverkan. Det som kan förändras är hjärnans struktur, våra känslor, tankar och vårt beteende. Förändringen kan vara tillfällig eller permanent. Vissa förändringar är i princip omöjliga att åstadkomma eftersom hjärnans plasticitet inte är obegränsad.

Det jag tänker är alltså att det är sjukdomar som manifesterar sig i hjärnan som vi arbetar med i psykiatrin. Orsaken är inte hjärnan utan arvsanlag, uppväxt, omgivning, tankar, känslor och säkerligen en hel rad andra termer som överlappar och bidrar med sin lilla del till helheten. Sjukdomen visar sig inte genom något annat än hjärnan.

Inom psykiatrin arbetar vi med kroppens mest fascinerande och komplexa organ, men vi gör det indirekt. Hjärnan är för komplex för att vi ska kunna titta direkt på hjärnan och se om något inte fungerar. Vi måste iaktta manifestationen av felet i människans beteende, känslor och tankar.

Är Påven homosexuell?

På tal om Påvens inställning till homosexualitet som kom upp i en diskussion som jag haft med MK efter mitt förra bloginlägg.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att Påven representerar en tro och inte en vetenskap. Tyvärr så är det många som följer och lyssnar på honom. Som med allt lyssnande blir det selektivt. Det är lättare att ta till sig att det är en styggelse att vara homosexuell och att man inte får använda kondom än att endast ha sex i äktenskapet. Den mänskliga naturen är sådan. Vi söker och har svårt att motstå njutning (sex) samtidigt som vi är glada att få våra primitiva känslor bekräftade (böghat och ojämlikhet). Jag vill på intet sätt dra alla över en kam. Ni får själva avgöra om ni är jämlika eller hatar bögar, men jag tror inte på er om ni hävdar att ni inte följer någon sorts njutning. Njutningen av att kunna kontrollera sitt beteende trots lustar, t ex.

Något som jag ofta funderat på när det gäller katolska kyrkan är deras förbud mot att präster ingår äktenskap. Detta i kombination med att man inte får ha sex utanför äktenskapet borde göra det mycket svårt att rekrytera präster... Om inte... Kan det vara så att många av de som blir katolska präster försöker undertrycka sin sexualitet? Kan det bero på att samhället de lever i skriker åt dem att det är fel att känna lust inför någon av samma kön eller någon mindreårig eller... Jag vet inte, men det är otvivelaktigt så att man kan dölja tvivelaktiga lustar och impulser bakom en överkontrollerad fasad.

Om vi skulle leka med tanken att Påven är homosexuell så kan han kanske välja att inte agera på sina impulser, men han kan ändå vara rädd för att någon ska komma på honom. Då skulle han kunna dölja sig bakom angrepp mot homosexualitet. Det är nog en alldeles för enkel förklaring. Egentligen tror jag att Påven gör det han tror gagnar mänskligheten bäst. Jag tror tyvärr inte att han gör rätt saker för att uppnå målet...

Bögskräck

När jag var tonåring tyckte jag inte om bögar. Jag trodde att man var tvungen att inte tycka om bögar för att inte bli betraktad som bög. Det var helt OK att inte tycka om bögar. Bög var ett skälsord... Mot slutet av mina tonår började jag låtsas att jag var homosexuell. Det var ett sätt att göra mina jämnåriga kamrater lite osäkra. Det var som mest framgångsrikt när jag gjorde militärtjänstgöring. Jag trodde att jag gjorde det för att utmana fördomar och göra lumparkompisarna osäkra, men redan då konstaterade jag att det gav mig någon sorts makt.

Efter ett inslag i radio har jag funderat kring en sak. Man påstod att homofobin var större i samhällen där kvinnan har lägre status jämfört med samhällen där kvinnan har högre status. Kan det finnas en koppling? I Brasilien lär det vara så att man är bög om man är den som blir penetrerad. Den som penetrerar är inte bög.

Jag har aldrig riktigt förstått varför bögar blir utsatta för våld. Min tanke har varit att det handlar om undertryckta homosexuella lustar som väcks och som man inte vill veta av. För att hantera detta ger man sig på budbäraren...

Tänk om det är så att våldet mot bögar har att göra med en inneboende känsla av makt. Mannen har mer makt än kvinnan. Den som penetrerar har större makt än den som blir penetrerad. En man som vill penetrera andra män utstrålar då en vilja att ta makt över andra män.

Således skulle viljan att slå bögar komma från att man har en ojämlik syn på samhället. Det skulle inte handla om en rädsla för den egna sexualiteten utan snarare en rädsla att förlora makten, att bli dominerad. Detta blir ytterligare en anledning till att fortsätta arbeta för jämställdhet och var och ens rätt till sin egen sexualitet. Rätten att själv få bestämma med vem och hur man vill ha sex eller kanske ffa inte vill ha sex.

Sadism

"It matters not, he is your King. Confess and you may recieve a quick death, deny and you must be purefied by pain. Do you confess?"

Från filmen Braveheart. Jag har svårt att inte gilla det överdrivet onda. Ett väldigt religiöst budskap, att renas av smärta. En kanske inte lika gudfruktig bärare av budskapet...

Äldre eller yngre än 35

Visste ni att vi delas in i två kulturer när det gäller kommunikation över internet. Människor äldre än 35 år anses tillhöra mailgenerationen och de yngre än 35 år tillhör messingergenerationen. I alla fall om vi ska tro Håkan Selg IT-forskare på Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet. Han intervjuades i Vetenskapsradion.

Gamlingarna använder nätet ungefär på samma sätt som de gjorde saker innan nätet fanns. Ynglingarna är ständigt uppkopplade och når varandra i realtid samtidigt som de arbetar eller studerar.

Programmet var tankeväckande och jag har funderat en del kring det sedan jag lyssnade på det. Idag fick jag följande mail till min arbetsadress:

"Subject: Need recommendations for college age son who developed painful movement disorder in connection with Zyprexa (olanzapine).

I apologize for the intrusion. I obtained your e mail address from searching PubMed. If this e-mail is reaching you in error, feel free to ignore it. My son has developed a movement disorder and pain in connection with Zyprexa. These problems are significant and persist. Can you recommend any resources, whether facilities, support groups, professional organizations, leading experts or authorities, medical literature, treatment programs, clinical trials, government agencies or anything else that we can bring to bear on our son's problems? If it was your son, to whom would you turn?

Thank you in advance for any suggestions you may have.

Barbara"

Det är uppenbart en mamma som ropar efter hjälp. Jag undrar hur många människor som hon skickat detta meddelande till. Hennes metod blir i förlängningen ohanterbar. Hon använder e-post ungefär som ett vanligt brev, men hon kan betydligt enklare skicka brevet till ett stort antal mottagare utan att behöva lägga ner speciellt mycket extra arbete. Hade hon varit i sin sons ålder hade hon sökt upp ett forum, en blogg, eller något liknande och skrivit frågan där. Det hade inneburit att de som hade tid och lust kunnat svara och debattera vad som skulle vara det bästa att göra i hennes situation. Hennes fråga och svaren hade kunnat komma andra till del.

PS. Jag svarade henne att jag tycker att de i första hand ska vända sig till den läkare som förskrev medicinen och om inte det går bra söka på internet efter patientorganisationer i deras närhet. DS

Hmm...

"Helst av allt vill jag flytta till ett land som inte tar emot invandrare"

Uppsnappat från en TV-intervju med ett skinnhuvud av min kusin för några år sedan.

Påverkas du av reklam?

Apropå ett tidigare inlägg som jag gjort om reklam. Om du inte tror att du påverkas av reklam rekommenderar jag den här videon av Derren Brown...

Potensproblem

Läkemedelsverket har kommit ut med en rapport som är helt rätt. Den tar upp ett allvarligt problem utifrån ett perspektiv som gör att i alla fall många män blir intresserade (jag blev det uppenbarligen...).

Det allvarliga problemet kan sammanfattas med citatet:

"För en konsument går det aldrig att vara säker på vad ett preparat från ett oseriöst internetapotek egentligen innehåller – oavsett vad som står angivet på förpackningen eller i informationen på webbplatsen."

Perspektivet var potensmedel som säljs via internet, ofta betecknade som naturläkemedel, men ibland med flerfaldigt högre doser läkemedelssubstans än vad de i Sverige godkända läkemedlen har. I Sverige är sildenafil (Viagra), tadalafil (Cialis) och vardenafil (Levitra) godkända för behandling av erektil dysfunktion. Allt som tas upp i artikeln tyder på att det är riktigt oärliga och hänsynslösa människor som ligger bakom. Ett exempel:

"Tadalafil påträffades även i en gratis ”prova-på-tablett” för ett potenspreparat men i produkten som man sedan kunde beställa via Internet fanns ingen tillsats av tadalafil."

Nyhetsutskicket avslutas med lite fakta om internetapotek:

"Om internetapotek

• 86 procent av de internetapotek som visar en stämpel på att de är certifierade ljuger.
• 96 procent av apoteken på Internet är olagliga.
• Sex av tio receptbelagda mediciner som säljs på Internet är falska och farliga eller undermåliga.
• 90 procent av internetapoteken säljer receptbelagd medicin utan att kräva recept.

Källa: European Alliance for Access to Safe Medicines (http://www.eaasm.eu/), 2008"

Reklam

Jag tycker nästan aldrig om reklam. Den reklam jag tycker sämst om är glassbilen. Det är nästan omöjligt att värja sig mot glassbilens tjutande. Reklamskyltar på stan är också svåra att värja sig mot, men det är mycket som man inte har kontroll över på allmän plats och det känns helt OK. Glassbilen tränger in i mitt hem. Jag har Nix-telefoni för att slippa telefonförsäljning. Jag tittar sällan på reklam-TV och om jag gör det så spelar jag in och spolar förbi reklamen. Jag lyssnar inte på reklamradio. Det står "ingen reklam" på brevlådan. Jag har ett effektivt skräppostskydd. Det kommer fortfarande in reklam i hemmet via brevlådan. Jag ser fortfarande en del reklam när jag surfar, men som ni förstår så gör jag vad jag kan för att undvika reklamen.

Nu har jag funderat på om jag ska ha reklam i min blogg.. Om jag förstår det rätt så kan jag välja vad jag vill göra reklam för. Ersättningen beror på hur många som klickat på reklamlänken. Det skulle med andra ord innebära att ni som läser bloggen blir tvungna att se reklamen. Ni skulle oundvikligt påverkas lite av den. Era associationer skulle förknippa mig med varumärket, men jag skulle inte få betalt om inte någon av er klickade på länken...

...Det känns inte riktigt schysst. Varken mot er eller mig. Jag har ett arbete som betalar en god lön. Det här gör jag inte för att få betalt. Varför funderade jag överhuvudtaget på att lägga in reklam? Kan det berott på att Google gjorde reklam för sin reklamfunktion?!