Vaccination

Läkemedelsverket sammanfattat kunskapsläget för Tiomersal, det konserveringsmedel som används i Pandemrix (influensavaccin). Slutsatsen blir:

"Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att mängden kvicksilver i en dos vaccin, 2,5 mikrogram, ligger betydligt under vad man normalt får i sig via födan under en vecka, och långt under den nivå som anses säker för alla individer och på vilken gränsvärden för innehåll i föda har baserats."

Riskgrupp

Nu har Läkemedelsverket identifierat en riskgrupp:

"Patienter med autoimmuna sjukdomar, patienter som behandlas med immunsupression samt patienter med nedsatt immunsvar tillhör de grupper som bedöms löpa särskild risk för att drabbas av komplikationer vid en A/H1N1-influensa."

Influensavaccination

Nu har Läkemedelsverket utrett nyttan av vaccination mot H1N1 för barn och gravida. Enkelt sett så rekommenderas:

• att gravida vaccinerar sig
• att barn från 3 års ålder vaccineras
• att barn under 6 mån INTE vaccineras
• att barn mellan 6 mån och 3 år vaccineras om de tillhör någon riskgrupp

Vad som exakt avses med riskgrupp framgår inte i dokumentet.

Om ni inte gör som jag vill är ni antisemiter

Ibland är det svårt att förstå hur andra fungerar. Jag läser i DN att Israel går i storoffensiv mot Sverige. Anledningen visar sig vara en artikel i Aftonbladet om misstänkt organplundring publicerad 090817. Artikeln lägger fram indicier, inga bevis, för att Israeliska soldater plundrar palestinier som de skjutit (eller som på annat sätt dött i deras förvar) på organ och sedan säljer organen på svarta marknaden tex i USA. Det är inte svårt att förstå att man i Israel blir upprörd över anklagelsen, men jag har svårt att förstå att man kräver ett officiellt fördömande av artikeln från Sveriges Regering. Enligt DN:

- Vem som helst som är ovillig att fördöma sådant blodsförtal kan bli
betraktad som icke önskvärd i Israel, säger Steinitz enligt tidningen Haaretz. Han tillade också att svenska regeringen inte kan ställa sig vid sidan om och att krisen kommer att bestå till dess Stockholm ändrar sig.
- Israel kan inte bortse från en sådan manifestation av antisemitism.

Resonemanget känns igen. De som inte fördömer de som misstänkliggör oss eller ifrågasätter oss är våra fiender. Eller med andra ord, håller du inte med mig är du antisemit.
DN skriver vidare ett uttalande av chefen för israeliska regeringens pressbyrå
angående att det kan ta väldigt lång tid för reportrar och fotografer från
Aftonbladet att få komma in i Gaza:

- Vi kanske måste undersöka deras blodgrupper för att kontrollera om de är lämpliga som organdonatorer, säger Seaman, känd för drastiska uttalanden.

Jag inbillar mig att det är ett mycket olämpligt skämt, men han gör det inte direkt lättare för mig att se Israel som ett offer i den här frågan.

Vad är det som jag har svårt att förstå. Jag har svårt att förstå den hårda retoriken från Israel. Utifrån mitt perspektiv skulle Israelerna framstå som kloka och pålitliga om de istället sa något i stil med:

Det som står i Aftonbladet grundar sig på stor saknad och sorg hos palestinier som förlorat nära och kära. Det är inte grundat i verkligheten. Anklagelser av den här arten bör inte läggas fram utan någon form av bevis.

Hade de svarat det hade jag säkert aldrig hört talas om artikeln. Nu angriper de Sverige som nation, hotar att försvåra för svenska journalister att komma in i Israel och Palestina, hotar att inte låta utrikesminister Carl Bildt komma på sitt planerade besök senare i höst och uppmanar till bojkott av svenska varor. Varför? Utifrån det jag kan fantisera ihop finns det några tänkbara orsaker:

1. Israeliska toppolitiker är drabbade av den judiska känslan av att vara offer. Istället för att inse och konstatera när de är starkare tror de sig alltid slå ur underläge. Alla tendenser till angrepp måste därmed slås tillbaka med full kraft för att man inte ska bli inträngd i ett hörn.
2. De Israeliska politikerna behöver en lagom svag fiende att ena nationen mot så att de kan få ett starkare stöd från sitt folk.
3. Den svenska journalisten är något på spåren och det skapar en oro för att svenska journalister kommer att fortsätta gräva i ämnet och kanske hitta bevis. Man behöver därför något att skylla på för att hindra svenska journalister att komma in i Israel och Gaza.

Jag vet som ni förstår inte varför Israeliska toppolitiker agerar som de gör, men jag vet att mitt förtroende för dem och deras respekt för mänskliga rättigheter inte förbättrats i och med veckans utspel. Det som är tråkigast i det hela är att ordet antisemit ska höras i debatten. Ordet flyttar fokus från den som utför handlingen till en hel religiös grupp. Det gör att man får en känsla av att det är Judendomen som står bakom Israels sätt att agera. Som tur är har även Lena Posner-Körösi, ordförande i Judiska centralrådet, uttalat sig i DN. Hon är kritisk till Aftonbladet men avvisar också Israels krav om en ursäkt från svenska regeringen.

- Vi har press- och yttrandefrihet. Det är löjligt att lägga det på den nivån, säger Posner-Körösi till TT.

Det känns bra att så tydligt få bekräftelse på att det inte handlar om Judendomen utan om Israels folkvalda politiker. Nu hoppas jag bara att Israelerna i framtiden kan välja politiker som kan skilja på vad en nation tycker och vad enskilda journalister och redaktörer skriver. Detta utan att det ska krävas fördömanden från officiellt håll.

PS. Även Dagen har skrivit om det inträffade, men de fokuserar mest på att deras reportrar kanske inte kommer att komma in i Israel lika enkelt i framtiden... DS.

Livet förändras ständigt

Mina floskler om livet, del 8:

När jag var liten trodde jag att livet stannade upp när man blev vuxen. Vuxna hade en partner, barn och ett arbete. De var färdiga med sin utbildning och gjorde i princip samma sak på arbetet varje dag. Barn såg jag som människor i förändring.

På sätt och vis stämmer den bild jag hade trots att den är hopplöst felaktig. Det går inte att komma ifrån att livet ständigt förändras. Om jag tillfälligt står still så förändras min omgivning. Det går inte att motverka. Det är skönt att det är så. Tänk om livet verkligen skulle kunna stå still...

Eller som Muminmamman sa:

Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är det som gör mig så lugn!

Jag kompromissar tills jag får som jag vill

Mina floskler om livet, del 7:

Det här är ett citat som jag lånar från en Israelisk författare som i sin tur citerade en Israelisk politiker. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad någon av dem heter.

För att lösa en konflikt kan man kompromissa. Jag gillar den här idén. Kompromissen ger alla parter möjlighet att uttrycka sina behov samtidigt som det finns en vetskap om att man inte kan få allt som man vill eller behöver. Genom att förhandla och kompromissa upprepade gånger så finns det goda möjligheter för mina viktigaste behov att bli tillfredsställda.

Konflikt är inte alltid dåligt

Mina floskler om livet, del 6:

En konflikt ger mig möjlighet att närmare fundera och resonera kring vad jag verkligen vill och behöver. När mina intressen ställs mot någon annans intressen blir det viktigt för mig att komma fram till hur viktigt det är för mig att få det jag vill. Hur viktigt det är i förhållande till den som har ett intresse som är i konflikt med mitt. Hur viktigt det är i förhållande till mina värderingar, etc. Utan konflikter behöver jag inte definiera vad jag vill eller var jag står och därmed kan det bli svårare för mig att se vem jag är.

För att minska mina inre konflikter måste jag bejaka det jag vill och önskar

Mina floskler om livet, del 5:

Det här sammanfaller med del 4 av Mina floskler om livet. Jag mår inte bra av att bara följa med och låta andra bestämma över mitt liv. Jag har inga problem att låta andra bestämma en hel del när vi gör saker tillsammans, men för att jag ska må bra måste jag ha möjlighet att själv bestämma när jag vill följa och när jag vill göra något på mitt sätt. Problemet blir mer uppenbart när det gäller moraliska frågor. Jag mår väldigt dåligt om jag undviker konflikt med någon annan genom att bryta mot mina egna moraliska värderingar.

Det enda sättet att leva utan konflikt med andra är att ständigt vara i konflikt med sig själv

Mina floskler om livet, del 4:

Konflikter uppstår när två personer vill olika saker, tex när jag vill äta middag vid 18:00 tillsammans med min fru och hon vill äta middag vid 20:00. Det enklaste sättet att undvika konflikt i detta läge är att jag avstår från det jag vill och låter min hustru bestämma. Vill jag inte hamna i konflikter så låter jag helt enkelt min omgivning bestämma hela tiden. Jag anpassar mig.

Det som händer då är att jag befinner mig i en mer eller mindre ständig konflikt med mig själv. Jag gör inte det jag själv vill och ger inget utrymme till mina egna behov. Risken ökar för att jag kommer att må mycket dåligt efter ett tag.

Lyssna och fråga

Mina floskler om livet, del 3:

Om jag lyssnar och frågar kan onödiga konflikter undvikas. Många av de konflikter som uppstår handlar om missförstånd. Missförstånd uppstår lättare när man är trött och inte orkar ta in eller lyssna på sin omgivning. Om jag lyssnar och försöker förstå så kan många onödiga konflikter undvikas. Genom att fråga när jag inte förstår ökar jag möjligheten att förstå. Det svåraste med detta är att mina förutfattade meningar och mina känslor gör att jag många gånger tror att jag förstår när jag inte förstått. Då blir det lätt konflikt...

Det heter när jag dör, inte om jag dör

Mina floskler om livet, del 2:

När jag var tonåring hade jag en känsla av odödlighet. Rent rationellt, förnuftsmässigt och intellektuellt* visste jag att jag någon gång kommer att dö, men känslan var inte ikapp. Jag trodde inte att jag skulle dö om jag inte utsatte mig för något uppenbart livshotande. När jag tänkte på döden tänkte jag "om jag dör". Jag har inte varit med om någon för mig uppenbart livshotande situation. Trots min brist på närhet till min egen död känner jag att jag är dödlig. Jag värdesätter mitt liv och försöker balansera min vardag på ett sätt som gör att jag lever och bejakar livet just nu. Det här är inte lätt och jag hamnar ofta i situationer i vilka jag "tillfälligt" prioriterar bort saker som är viktiga för mig.

*Kan någon förklara skillnaden så är jag tacksam. Jag tyckte mest att det var roligt med lite upprepning utifrån att övertyga med tre argument...

Jag tror på ett liv före döden

Mina floskler om livet, del 1:

Det är många som funderar på och resonerar kring vad som kommer att hända efter det att vi dör. Vi vet trots allt inget om detta, men alla har rätt att fundera och tro. För mig verkar det dock mer värdefullt att istället fokusera på det liv vi har fram till dess att vi dör. Av samma anledning är jag relativt ointresserad av hur en människa haft det i dödsögonblicket. Det är mer intressant att veta hur de mått under hela sina liv.

Floskler om livet

Efter att ha lyssnat på Sommar i P1 kom jag fram till att jag vill skriva ner några saker som jag tror på. Det har att göra med att jag hört något för många floskler i några av de senaste programmen. Min inspiration kommer ffa från Elizabeth Gummesson och Katerina Janouch.

Elizabeth Gummesson har jag skrivit om tidigare, men då visste jag inte vad hon hette. Mitt inlägg handlade om självhjälpsböcker. Både Elizabeth och Katerina berättar om sina liv, men på något sätt får de mig att tro att de berättar om hur de vill att deras liv ska vara, inte hur deras liv är.

Försäljning

Vi har planer på att byta fönster. För någon dag sedan var jag på ett byggvaruhus och hörde mig för om deras fönster. Jag blev rekommenderad att prata med en säljare som var duktig på fönster. Säljarens första fråga var: "Vill du ha bra eller dåliga fönster?"... Jag blev tyst. Det gick en hel del tankar genom mitt huvud, men jag ville inte vara oförskämd. Jag tittade på försäljaren och sa efter en stund: "Jaa... Det var en märklig fråga. Hur definierar du bra?". Jag fick inget svar på min fråga. Vi pratade oss fram till vad jag ville ha. Säljaren rekommenderade allt möjligt på vägen som jag tydligt förklarat att jag inte ville ha. Informationen kantades av en massa floskler i stil med att "ett bättre fönster är bättre" och "allt man investerar i huset får man tillbaka flera gånger om när man säljer". Jag fick e-postadress så jag kan skicka offertförfrågan med de mått som fönstren har. Innan jag gick hann säljaren säga åt mig att "gå hem och höra med regeringen".

Hur gammal tror ni försäljaren var? Vilket kön?

Det är inte ofta jag stöter på dem längre. De är bra på att snacka. Tyvärr så är det en väldig massa babbel som inte ger mycket information, gärna förvrängs informationen och får en att känna sig lite korkad om man inte gör som de säger eller håller med dem. Svaren på frågorna man ställer blir sällan raka. Jag ville tex veta vilken prisskillnad det skulle bli mellan två olika fönster. Till svar fick jag hur mycket rabatt säljaren kunde ge. När jag frågat igen fick jag reda på att de fönster som jag var intresserad av, som först påstods vara mycket dyrare, visade sig vara billigare i det utförande som jag ville ha. De var betydligt dyrare i det utförande försäljaren tyckte att jag borde ha.

Jag antar att det finns någon sorts fördel med att sälja genom att fokusera på relation istället för information. Jag vet inte om vinsten ffa ligger i att man säljer mer, om det gör att man känner sig mer kompetent eller om det bara får en att tycka bättre om sitt jobb. Eftersom jag har semester och inte utsätts speciellt mycket komplicerad kommunikation blev jag lite stimulerad och försökte vända konversationen till min fördel. Jag tror att jag lyckades hyggligt bra. När jag kom hem kände jag att jag hade bra koll på vad som krävdes av mig för att få en offert på de fönster som JAG vill ha. Mitt förtroende för försäljaren är inte speciellt gott.

Det märkliga i detta är att jag använder en del liknande teknik när jag erbjuder mina patienter olika former av behandling. Jag försöker informera så gott det går om för och nackdelar med olika sorters behandling, men det har endast ett begränsat värde. I slutändan bygger en stor del av min framgång i att förbättra situationen för patienten på den relation som jag har med patienten. Känner sig patienten trygg med mig, litar på min goda intention och mitt omdöme så har jag större möjligheter att hjälpa patienten. Det ökar chansen att jag kan påverka patienten att göra bra livsval och därmed optimera chansen att kunna må bättre. Egentligen är det inte så konstigt. Det är oerhört svårt att förutsäga resultatet av olika behandlingar. Det bygger mycket på en bedömning. När det gäller fönster är resultatet mer konkret och förutsägbart. Det borde kunna vara ett rent informationssamtal...

ParrotBay

Nu säljs PirateBay. Tanken är att det ska bli en laglig fildelningstjänst där man har möjlighet att ersätta upphovsrättsinnehavare för det man laddar ner. Jag tycker att det låter intressant, men vad händer med gratisnedladdningen? Det givna skulle väl vara att någon öppnade en liknande service som PirateBay har varit hittills och kallar den för ParrotBay. Synd att hemsidan är tagen av ett spritföretag...

Jag tror fortfarande mer på Spotify. Det är skönt att någon annan har ansvar för mitt bibliotek.

Samtal och sex

För mig är sex lika viktigt, kanske till och med viktigare än samtalet i ett kärleksförhållande. När jag uttalar detta får jag ofta kommentarer som antyder att jag är en mansgris. Varför? Det är till synes helt OK att avsluta ett förhållande för att konversationen inte fungerar längre.

Har det att göra med att sex upplevs som mer intimt? Jag har trots allt bara sex med min käresta. Om jag gör slut pga att sexet inte är tillräckligt bra så tolkas det lätt av omgivningen som att min partner inte är "bra i sängen". Gör jag slut pga att konversationen inte fungerar så kan alla som känner min partner dra sina egna slutsatser. Det kan då snarare uppfattas som att det är jag som har problem med samtalets konst. Det är med andra ord inte lika utlämnande. Detta förutsätter att våra bekanta i större utsträckning har pratat med oss än haft sex med oss (vilket jag tror är det vanliga i alla kulturer med möjliga undantag inom porrindustrin och på vissa sex-klubbar).

Jag är fast övertygad om att både sex och samtal behövs för att en relation ska fungera bra. Hur man har sex och på vilket sätt man samtalar är upp till varje par. Varför blir det svårt att prata om det?

Vem känner mina känslor?

Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...

Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.

Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.

Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.

Är KBT mer dynamiskt?

Det mumlas mycket i de psykodynamiska terapeutleden. Man känner sig förfördelad i och med de satsningar och den fokusering som görs för KBT och den nedmontering som sker inom psykodynamisk terapi. Det är förståligt. Är man upplärd enligt en teori som känns hållbar så är det jobbigt om man inte känner sig behövd och uppskattad.

Jag är inte terapeut. Jag försöker suga åt mig all kunskap som jag kan från samtliga terapiinriktningar. En sak har slagit mig. KBT verkar betydligt mer dynamisk när det gäller metoder och utveckling än psykodynamisk terapi. Har detta att göra med samma förändring i samhället som gör att konservativa politiker vill ha stora förändringar i samhället?

Bank på glid

Jag är kund hos Skandiabanken. Det har varit en bra bank i mina ögon. Internetbanken har fungerat bra och systemet med All-i-ett konto som gav bra ränta kändes tilltalande. Sedan nyår har det börjat hända saker som gör att jag börjar tappa förtroendet för Skandiabanken.

I höstas kopplade jag ett kreditkort till mitt Allt-i-ett konto. Kreditkortet är avgiftsfritt och Bankkortet kostar en liten summa varje år. Jag sparar pengar så länge som jag undviker att ta ut i bankomat. Varje månad får jag en Avi för att betala kreditkortet. Denna Avi kommer elektroniskt i banken, men jag måste själv gå in och ändra till rätt summa för att den ska dras. Det går inte att koppla till autogiro. Glömmer jag så får jag betala ränta. Det känns inte optimalt, men är väl OK. Jag glömde betala i tid vid årsskiftet. Det rörde sig om en räkning på drygt 10.000:-. Jag betalade in summan 2 dagar försent. Trots att jag betalat in pengarna och därmed gick miste om ränta på dem (från Skandiabanken) så var jag tvungen att betala ränta på kreditkortet för 1 månad. Systemet känns inte kundcentrerat.

Under de senaste 2 veckorna har 2 representanter från Skandiabanken ringt mig. Den förste ville höra vad jag tyckte om banken och erbjöd mig sedan att öppna ett sparkonto eller någon form av jubileumskonto som skulle ge extra bra ränta i 3-6 månader om jag band pengarna under 3-6 månader. Han ville även att jag skulle öppna ett konto till min snart 3-åriga dotter. När jag undrade vad hon skulle med det till sa han att det kan vara bra att ha om mor- eller farföräldrar vill ge henne pengar. Jag upplyste om att hon i och för sig tycker om pengar, men knappast på ett konto. Pengar är roliga att stoppa i spargrisen för att sedan hällas ut och stoppas in igen. Nästa argument blev att det är lika bra att ha ett konto och när min dotter är 11 år så kan hon få ett eget bankkort... Jag kände att vi kunde avvakta lite. Hans slutliga argument blev en fråga. Varför ska vi inte öppna ett bankkonto åt din dotter? Min fundering är för vems skull? Hon har inget behov. Jag vill inte. Är det för bankens skull?

Den andra representanten undrade varför jag funderar på att flytta mina pensionspengar från deras bank. Jag förklarade att jag inte tycker att avkastningen är tillräckligt bra i goda tider för att motivera den enorma minskning som skett nu när det är dåliga tider. Hon var mycket förstående och sa att jag tänkte rätt, men började ändå försöka få mig att flytta mina pengar till allehanda olika konton, däribland sparkonto och jubileumskonto (eller vad de kallar det).

Idag fick vi en påminnelseavi på en räkning. Efter lite efterforskande visade det sig att räkningen var registrerad, men inte betald eftersom det saknades täckning den dag den skulle dras. Nu finns det täckning. Vi har inte fått något meddelande från banken att det saknades täckning eller att vi måste lägga in räkningen igen för att den ska betalas. Det kostar oss 50:-. Vi har själva slarvat, men det hade inte krävts mycket av banken för att underlätta detta för oss.

Min poäng är att en bra bank fokuserar på att förenkla för sina kunder. Den ger bra ränta på det konto som kunden har och skapar inte nya konton som man måste ta ställning till och flytta pengarna till. Det blir extra påtagligt när man säger att man måste flytta pengarna från Allt-i-ett kontot till ett sparkonto. Vad står Allt-i-ett för? En bra bank lägger ner tid på att skapa system som hjälper kunden. En bra bank betalar tillbaka månadsräntan som de tagit ut för en kreditbetalning som var 2 dagar sen. En bra bank lägger ner tid på att hjälpa sina kunder. En bra bank försöker inte sälja tjänster som inte efterfrågas och den försöker ffa inte övertala till onödiga transaktioner. Skandiabanken har varit en bra bank. Något hände vid årsskiftet. Hur blir det framöver? Det kanske är dags att leta efter en bättre bank... Finns det?

USAs svar på Anna Odell?

Anna Odell spelade psykotisk januari 21. Februari 11 var Joaquin Phoenix på David Lettermans Late Show och verkade nästan frånvarande. Jessika Gedin pratade om händelserna på Spanarna i P1 februari 20. Hon liksom jag ser en koppling mellan händelserna.

Det är svårt att tro att Joaquin Phoenix släpps fram hela vägen till en liknande intervju av producenten för hans senaste film, sin agent och producenten för Late Show om han verkligen har blivit psykiskt sjuk. Det är dock svårt att veta med säkerhet. Trots att jag blir lite road av klippet upplever jag det mest som ganska störande. Letterman är allt annat än hänsynsfull. Publiken skrattar åt det som inte kan beskrivas som annat än lyteskomik. Letterman driver uppenbart med Joaquin just för att Joaquin inte hänger med eller förstår vad som händer.

Jag önskar att Letterman gått hårt åt Tom Cruise istället. Toms syn på psykisk sjukdom och psykiatri är kraftigt inspirerad av scientologerna och värt att ifrågasätta, ffa utifrån Toms upphöjda självbild som expert i psykiatrins historia och psykiatriska behandlingar.

Om vi utgår från att Joaquin Phoenix håller på att göra en Borat så har Joaquin, Borat och Anna Odell något gemensamt. De utsätter människor för sina konstverk utan att först fråga om lov. Åtminstone så tror jag inte att Sasha Baron Cohen frågat om lov. Han har sannolikt förklarat att han spelar in en dokumentär för sina tittare i Kazakstan. Jag tror att han presenterat sig som Borat.

Jag är övertygad om att Sasha fått tillstånd av de som han filmade innan han visade filmen. Det är här skillnaden med Anna uppenbarar sig. Borat har utsatt människor för ett skämt och då ffa genom att spela riktigt underlig själv. Det roliga ligger i att se hur olika människor hanterar hans extrema brist på politisk korrekthet. Många som blir utsatta för någonting sådant tycker att det är ganska roligt. De får inte som sjukvårdpersonalen i Annas fall en känsla av att vara lurade. En känsla av att ha prioriterat helt fel när det gäller fördelningen av resurser under en hel natt. Jag kan inte tänka mig att Anna kommer att be om lov innan hon ställer ut sitt konstverk. Om hon ber om lov kommer hon med stor sannolikhet att få ett nej.

Varför Joaquin beter sig udda vet vi inget om ännu...

Rättssäkerhet för läkare

Efter att de senaste dagarna ha läst Läkartidningen och DN angående den barnläkare som nu häktats misstänkt för mord eller dråp av ett spädbarn har jag funderat och förfasats över det som sker.

Det är fortfarande oklart för mig vad som egentligen har hänt och vad läkaren ska ha gjort. Det verkar som att det handlar om ett barn som var för tidigt fött och som pga det och felbehandling blivit hjärnskadat. Ett gemensamt beslut av många inblandade ledde till att man avbröt den konstgjorda andning som barnet fick. Så långt har inget hänt som ligger bakom åtalet.

Det som sedan har hänt är att barnet har fått läkemedel för att minska smärta och lidande. Enligt de uppgifter som framkommit har mängden läkemedel varit så hög att åklagaren anser att det är en aktiv handling av läkaren att ta barnets liv. Det är här det börjar svaja.

Åklagaren lutar sig till synes på ett rättsmedicinskt utlåtande avseende mängden läkemedel i barnets kropp. Hon har inte involverat Socialstyrelsen eller någon annan sakkunskap i granskningen av det som skett. Istället har hon skickat fyra poliser som gripit och arresterat läkaren på dennas arbete.

Det som skett kritiseras nu massivt från flera läkare i ledande positioner, däribland Barbro Westerholm, Hugo Lagercrantz och Eva Nilsson Bågenholm.

Som läkare blir vi uppfostrade att i första hand bota, i andra hand lindra och om inget annat återstår, trösta. Min tolkning av situationen är att läkaren i det aktuella fallet inte kunde bota, barnet var döende. Hon valde då istället att lindra barnets plågor.

Det är mycket möjligt att läkaren agerat inkorrekt eller till och med brottsligt Jag vet inte, men det är inget annat än häktningen som talar för det. Det som oroar mig är att den myndighet som har expertis i att granska läkare och annan sjukvårdspersonal inte har blivit inkopplad. Åklagaren som inte kan ha eller stå för en kompetens när det gäller terminalvård av döende barn har alltså inte rådfrågat den myndighet som vet vad det handlar om.

Det här gör att jag och många med mig känner sig otrygga i sin yrkesutövning. Vi har lärt oss vad som bör göras och hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa våra patienter. Det handlar ibland om svåra beslut där många olika hänsyn måste tas.

I mitt fall handlar det om människor som inte längre vill leva pga att de mår så psykiskt dåligt de ser hela sin framtiden som svart. Jag måste då under den tid som mitt patientmöte tar bedöma och bestämma mig för om patienten kan fortsätta ha kontakt med mig i öppenvård eller om slutenvård är nödvändig. Om patienten inte vill läggas in på sjukhus måste jag bestämma om det är motiverat att frihetsberöva patienten för att förebygga ett eventuellt självmord. Jag måste då väga risken att patienten tar sitt liv de närmaste dagarna mot den kränkning som det innebär att frihetsberöva någon och risken för självmord på lång sikt. Det är mer som går genom huvudet på mig, men det handlar som ni förstår om bedömningar. Jag kan inte se in i framtiden.

Än så länge så har ingen av mina patienter tagit sitt liv när jag har varit ansvarig, men det kan hända. Om det händer önskar jag att någon granskar vad som hänt. Jag önskar att denna någon har kompetens och förståelse för den bedömning som jag gjort och vilka krav man kan ställa på en sådan bedömning. Skräcken skulle vara att en åklagare utan rimlig kompetens beslutar sig för att anhålla mig för att få möjlighet att göra en utredning.

Vi ska alla vara lika inför lagen. Ingen får döda en annan människa (med undantag för kungen om jag förstått rätt). Det gör också att vi alla har rätt till en korrekt utredning och en sakkunnig granskning om vi är misstänkta för något.

Läkare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det kanske har skett i det här fallet med barnläkaren. Åklagare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det skulle jag drista mig till att säga att det har skett i detta fall.

Åklagaren har inte offentligt presenterat övertygande uppgifter om att ett brott har begåtts. Hon har inte använt sig av extern expertis som ställt sig bakom det hon åtalar för. Sammantaget gör detta att många läkare nu funderar över hur de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som är etiskt och medicinskt bäst.

När åtal på tillsynes lösa grunder är en risk som måste vägas in riskerar patienter att bli lidande genom att de inte får den lindring som de skulle må bra av i livets slutskede eller den frihet att själva välja om de vill slutenvårdas eller inte för sin dödslängtan.

Tillägg 20090309: En sjukhuspräst som varit verksam på barnsjukhus har skrivit i Läkartidningen

Fuktig teknik

Jag vet inte om det är en skröna. Teknik 360 skriver om en Nokia 1600 som blev tappad i vattnet, uppäten av en torsk och därefter hittad av en fiskare som fiskat upp torsken. Fiskaren ringde till ägaren på mobilen.

För mig låter det osannolikt.

Jag har nyligen fått tillbaka min Nokia N95 efter 11 dagars service. Skärmen slutade plötsligt att fungera. Jag var beredd att köpa en ny telefon, men tänkte att det nog bara var glapp i släden och kanske värt pengarna att laga. När jag lämnade in telefonen visade det sig att det var 2 års garanti. Felet uppgavs ha varit att jag inte installerat den senaste mjukvaran i telefonen.

Jag har svårt att förstå detta. Telefonen har fungerat på samma mjukvara i drygt ett år. Varför skulle mjukvaran helt plötsligt bestämma sig för att skärmen inte ska fungera längre?

För någon månad sedan köpte jag nytt batteri. Det gamla batteriet fungerade dåligt och hade svullnat. Jag frågade i servicebutiken vad uppsvälldheten kan bero på och fick svaret att det kan vara pga fukt.

Möjligen är det fuktigt i min byxficka. Jag undrar hur batteriet såg ut i Nokia 1600 efter vistelsen i en torsk.

Slow Medicine

Det är dags att börja propagera för Slow Medicine... En sjukvård där mötet får ta tid. Om ni vill förstå bättre vad jag menar så läs debattinlägget i Läkartidningen.

Konstnärer helt utan gränser

Det börjar bli dags att granska konstfack. Jag har tidigare sett konstfack som en bra institution, en skola med bra utbildning och eftertraktade kurser. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Efter Anna Odells gränslöshet som jag skrivit om tidigare så dyker nästa konstnär upp, NUG.

NUG har enligt DN sprejat ner en tunnelbanevagn med färg och krossat en ruta. Det här är väl inte särskilt häpnadsväckande. Det finns många rötägg som förstör för oss alla i tunnelbanan, men att göra det som examensarbete för konstfack! Vad har studenten lärt sig under sina år på konstfack? Hur visas det upp i examensarbetet? Jag vet inte. Det finns kanske en förklaring, men vad den är vet jag inte. Kanske handlar det om att öppna slutna rum, att granska kollektivtrafiken eller att rekonstruera en psykisk sjukdom...

Bekräftelsens sköna känsla

Ibland händer det saker som sätter ett kärleksförhållande på prov. Det behöver inte röra sig om otrohet i vardaglig mening. Att knulla med någon leder knappast till ett problem i ett förhållande så länge den som gjort det inte avslöjar vad som hänt och bär bördan själv. Problemet uppstår när man träffar en person som bekräftar något som inte bekräftas i förhållandet. Det kan handla om att man får möjlighet att prata om och bli bekräftad för saker som man kanske aldrig pratat med sin partner om eftersom det sannolikt skulle skada förhållandet. Det kan handla om saker som man försökt prata med sin partner om men som man inte fått någon bekräftelse för. Det blir lätt att tro att den som bekräftar en på ett plan där man saknar bekräftelse även kommer att kunna bekräfta en på de plan som man redan är bekräftad av sin partner.

Jag tror att detta kan vara ett av problemen som ligger bakom att patienter lätt blir förtjusta i sina terapeuter.

Den andra aspekten är att terapueten är helt fokuserad på sin patient. Vem tycker inte om någon som i princip lyssnar och tar in det man har att säga samtidigt som man får bekräftelse. Av någon anledning så verkar det vara lättare för manliga än kvinnliga terapeuter att gå över gränsen och inleda förhållanden med sina patienter. Missförstå mig inte, det är vad jag förstår ovanligt och ses som mycket allvarligt

Kanske har det att göra med att kvinnor är bättre på att kontrollera sina lustar. Kanske har det att göra med att kvinnor inte är lika förtjusta i män som visar svaghet. Kanske har det att göra med att kvinnor har lättare att skilja på andlig och fysisk intimitet. Kanske har det att göra med att män inte lika lätt kan se vilka konsekvenser det medför för patienten. Jag vet inte. Det är nog farligt att generalisera för mycket. Trots allt och som tur är så är nästan alla manliga terapeuter kvinnliga i detta avseende...

PS. Vet ni att bloggers stavningskontroll varken klarar terapeut (inkl böjningar) eller knulla... DS.

En galen instutition?

Nu har ledningen för institutionen för konst på konstfack uttalat sig om Anna Odell, i DN. De vill inte "tvinga" sin student att berätta sin sida av saken... De uttrycker sig på ett sådant sätt att man kan tro att AO har något att tillföra som skulle ge ett helt nytt ljus i debatten.

"Återigen: mediadrevet har byggt på en ensidig och missvisande beskrivning av händelseförloppet, samtidigt som Odells syften misstänkliggjorts."

Jag har som jag tidigare skrivit läst den projektbeskrivning som AO lämnade på S:t Göran. Där framkommer möjligen något enstaka stearinljus, men inget som kan motverka det strålkastarljus som belyst händelsen hittills.

Det är förstås en bekväm utväg att hävda ett mystiskt försvar som ännu inte får yppas, men det är inget försvar. Det är en brist på försvar. Det är möjligen en konst, men frågan är om det inte är en bedragares konst.

Jag förundras över att man hävdar att det AO gjort är ett sätt att diskutera psykiatrins gränsdragningar. Hon befinner sig i sin handling långt ifrån gränsen. Att psykiatrin tvångsvårdar någon som är psykotisk, som till synes försökt ta sitt liv och som inte klarar av att kommunicera är knappast det som är kontroversiellt i denna händelse.

Världen förändras

Få professor kan leva upp till det engagemang och entusiasm som Hans Rosling. Jag gick hans kurs i Global Hälsa på KI på 90-talet. Det var en ögonöppnare. Programmet som Hans använder i videon har han och hans son utvecklat. Det heter Gapminder och köptes av Google. Inspelningen är några år gammal, men mycket sevärd.

Självhjälpsböcker för vems själv

Jag har tidigare varit inne på detta tema när jag skrev om Raymond Ahlgrens sommarprat. Igår såg jag på Skavland på SVT. Han hade bjudit in en författare som skrivit en självhjälpsbok om att vara "good enough". Jag minns inte vad hon heter och hennes namn finns inte på SVTs Skavlandhemsida. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill resonera om fenomenet snarare än just hennes insats i literaturhistorien.

På samma sätt som så många andra självhjälpare så hade hon hjälpt sig själv och nu skrivit en bok om hur man som hon kan hjälpa sig själv. Det uppstår ett problem. Vi är inte alla som hon. Vi utgår inte från samma grund som hon. Vi fortsätter inte arbeta när vi har smärtor i magen som gör att vi inte kan stå upprätt. Det är svårt att förklara vägen för en människa om man inte vet var hon står. Känns Kierkgaard igen?

Är det pga brist på litterär talang som man inte väljer att skriva en roman på temat med sitt eget liv som bas istället för att skriva en kokbok? Jag har inte läst någon av självhjälparnas böcker, men hört en del intervjuer. I en kokbok är ett av de viktigaste delarna uppstaplandet av ingredienserna. Jag tror inte ingredienserna är medräknade i självhjälpsböckerna, men det varierar säkert.

Hur ser det ut i boklådornas avdelningar för självhjälpsböcker? Är de uppdelade utifrån personlighetstyper eller vad man vill uppnå? Jag ser framför mig hur man kan leta i sektionen för osäkra, högpresterande, själviska, följsamma, uttråkade, blyga, mfl. eller kombinationer av olika egenskaper.

Vill vi verkligen ha hjälp av människor som bara kokat en soppa, även om den blev god tillslut?

En galen installation

I onsdags kväll arbetade jag på Stockholms Läns Landstings psykiatriska akutmottagning. Vi hade mycket att göra. Det kom in flera polistransporter med patienter som var utagerande under kvällen. Jag är inte säker på hur många, men det var minst tre. Jag tog inte själv hand om den konstfacksstudent som spelade psykotisk, men jag hörde talas om henne redan under kvällen eftersom hon var ovanligt svår att lugna. Dagen efter gav hon sig till känna genom sitt 15-sidiga häfte "Att rekonstruera en psykos". Hon ombads omedelbart att lämna avdelningen där hon vårdats. Jag tänker inte gå igenom hela häftet här, endast citera den avslutande sammanfattning.

"RESUMÉ

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor."

Konstfack, Anna Odell, 2008

Efter att ha läst vad Anna har att skriva tror jag inte att hon är ute efter att skada eller förolämpa någon, men hon och konstfack verkar inte ha vidtagit de åtgärder som man kan förvänta sig innan man involverar ofrivilliga i experiment. Det finns etiska riktlinjer om vad man får och inte får göra i samband med forskning. Dessa borde man ta del av även som konstnär när man involverar personer som rimligtvis inte har möjlighet att välja om de vill delta eller inte. Det är inte möjligt att välja vilka man vill ta hand om och hjälpa när man jobbar på en akutmottagning. Om någon inte går att kommunicera med samtidigt som hon är våldsam har man inte mycket val. Det är alltid jobbigt att frihetsberöva någon. Jag har skrivit om detta tidigare.

Att man betraktar psykiatrin som något som måste granskas och som ett "slutet rum" är kanske inte så konstigt när man har en föreställningsvärld där det är OK att utnyttja andra på det sätt som gjordes i konstens namn i onsdags. Problemet är att psykiatrin är sluten av samma anledning som all vård är sluten. Det handlar inte om att vi som arbetar inom psykiatrin ska ha möjlighet att bete oss som vi vill. Det handlar om att alla patienter har rätt till en god vård utan att riskera att hela samhället får inblick i hur de mår och hur deras föreställningsvärld ser ut. Alla som mår dåligt har rätt att söka hjälp på S:t Görans psykakut. Det är få inrättningar i dagens samhälle som är så öppna. När det gäller behandlingsmetoder så finns det mängder av vårdprogram, riktlinjer och vetenskapliga artiklar som ligger till grund för det vi gör. Problemet är kanske att det blir oöverskådligt och ogenomträngligt för en lekman. Just därför har vi en granskande myndighet, Socialstyrelsen. Jag ser en fördel med att media och Socialstyrelsen granskar psykiatrin. När konstfack eller enskilda konstnärer ger sig in i leken blir det lätt på bekostnad av integritet och potentiellt farligt.

Jag hoppas att Anna får en räkning på den verkliga kostnaden för hennes vård och polisingripandet. Hennes konstprojekt ska inte subventioneras med hjälp av pengar avsedda för att ta hand om psykiskt sjuka. Jag hoppas även att Anna personligen ber om ursäkt till alla de som utfört sina arbetsuppgifter i tron att hon var sjuk och alla patienter som var på akuten den kvällen.

En fråga infinner sig. Det finns flera studenter från konstfack som behandlas inom psykiatrin. Är de också med i projektet? Hur ska jag göra om Anna söker hjälp från psykiatrin och jag förväntas bedöma hennes tillstånd. Ska jag som jag brukar ta det hon säger som sant eller ska jag utgå från att hon är konstnär...

Både Aftonbladet, SR och Metro har skrivit om det som inträffade.

Tillägg 090127:

Nu har DN och SvD skrivit om det också...

Tillägg 090131:

Nu har många skrivit om detta, men vad jag kunnat se så har det inte framkommit så mycket mer om själva händelsen och tanken bakom. Räkningen för vården lär ha skickats till konstfack.

Tautologi

"Dom som drabbas är oftast fattiga utan pengar"

Morgon ekot P1 20030701 06:15

Distributionsrätt

Psykiatern tipsade nyligen om en websida som jag uppskattar att läsa: Psykologifabriken

Ett inlägg av Linda handlar om boken The Long Tail av Chris Andersson. Jag har inte läst boken, men Lindas referat och kommentarer gör att jag tror att budskapet är något som jag håller med om och tror på. Jag skrev en kommentar som jag även publicerar här nedan.

"Spännande Linda!

Jag gillar tankarna som du tar med dig från boken. Det är lätt att förstå att de etablerade jättestora mediabolagen är rädda för utvecklingen. De pratar om upphovsrätt, men det stora problemet som de står inför är att de inte kommer att kunna tjäna stora pengar på distributionsrätten av materialet. Med tjänster som Spotify kan upphovsmännen få betalt utifrån hur många som lyssnar, ungefär som av stim.Att det skulle skada en artist att man lyssnar på artistens låtar är lika absurt som att det skulle skada en journalist om man läser journalistens texter eller lyssnar på vad de säger på radio.

Tack för en intressant blogg!"