Förstå symptom

Vi har alla våra anledningar till att söka hjälp av läkare. Jag tror att en gemensam faktor alltid är oro. Oro orsakat av något symptom Personlig oro eller anhörigs oro. Som läkare har jag blivit utbildad att skilja på vad som är farligt och vad som är ofarligt. Jag har tränats i att agera när det är potentiellt farligt, avvakta om det skulle kunna bli potentiellt farligt och ge lugnade besked om det inte är eller kan bli potentiellt farligt. Det sistnämnda ställer till problem, ibland. Jag kan beskriva det sjuka och förklara mycket om hur människokroppen fungerar, men jag kan inte förklara alla förnimmelser och upplevelser som en människa kan uppleva. Det händer därför att jag träffar människor som oroar sig för något som jag inte kan förklara, men som jag vet inte är farligt. Ni hör skälva... det är svårt att övertyga om att oron är onödig. Kanske är det bättre att prata om det i termer av risk. Risken att det är något farligt är minimal. Oro är ett sämre hälsotillstånd en frånvaro av oro. Valet blir mellan garanterat sämre hälsotillstånd med upprepade konsultationer av människor som ska utesluta sjukdom och ett bättre hälsotillstånd med risken att det som doktorn konstaterat vara ofarligt utvecklar sig till något farligt som skulle kunnat upptäckas lite tidigare. Var och en får bestämma själv.

Ibland tror jag att missnöje med sjukvården ligger i denna skillnad. Läkaren och vården ser det som sin uppgift att behandla sjukdom och konstaterar snabbt att patienten inte har någon sjukdom. Patienten upplever symptom och får ingen förklaring på symptomen Detta gör att patienten inte känner sig förstådd och fokuserar ännu mer på sina symptom istället för andra mer livsbejakande saker.

Som representant för sitt land

Igår gifte sig en av mina vänner med en italiensk pojke. Jag gillar Italien. Efter Sverige och USA så är Italien det land som jag tillbringat mest tid. Jag upplever att italienare i stort är varma, glada, intresserade och respektfulla. Det är ett land som jag har förundrats över. På många sätt verkar ingenting fungera som planerat, men ändå så har det enorma rikedomar och framgångar inom en lång rad av områden.

Under bröllopet igår blev mina positiva bild av Italienare nedsmutsad. Det var nog fler italienare än svenskar på plats. De var högljudda och glada, allt enligt förväntningarna. Tyvärr var de även respektlösa. En god vän till min kompis läste en dikt för bruden. Det var ett känslosamt och starkt ögonblick. Några av italienarna snackade på. När dikten sedan skulle läsas upp på italienska blev situationen helt ohållbar. Den italienska tjej som skulle läsa hade inte en chans att göra sig hörd. När sedan en italiensk man skulle hålla sitt tal så var det helt tyst i församlingen...

Hela situationen blev väldigt provocerande för mig. Jag har idag vaknat med en negativ känsla kring det som hände. Det var egentligen inte så allvarligt, men jag har haft svårt att släppa det. Mitt sug efter att tillrättavisa de italienare som inte skötte sig (vilket var ett fåtal) är starkt. Jag inser att det inte är någon poäng att göra detta. jag pratade lite med mina bordsgrannar om detta. Runt mitt bord satt svenska tjejer som bott i Frankrike en längre tid, franska män och svenska män. Vi konstaterade att italienarna i princip aldrig blir män utan stannar på något sorts pojkstadie hela livet. Detta till skillnad från de franska männen som verkligen är manliga. Kan det här ligga bakom mitt behov av att tillrättavisa? En man tillrättavisar man inte, man resonerar med honom och förväntar sig att han är tydlig i sin ståndpunkt och ödmjuk i sitt sätt att bemöta världen. En pojke tillrättavisas eftersom man inte förväntar sig att han ska förstå ett resonemang med utgångspunkt från hur andra människor kan tänkas uppfatta hans beteende.

Min pappa hade ett allvarligt samtal med mig innan jag åkte på min första utlandsresa utan föräldranärvaro. Han sa att jag som svensk alltid kommer att representera mig själv, men också Sverige när jag är utomlands. Jag är inte bara en gäst utan även en ambassadör och mitt handlande kommer att påverka värdfolkets bild av svenskar hur udda jag än är i förhållande till mina landsmän. Jag undrar hur medvetna italienarna om detta...

Individuell lösning

Jag kan inte komma ifrån upplevelsen av att det trots att det talas om att det satsas på psykiatrin så förväntas vi prestera allt mer samtidigt som det vi förväntas göra blir mer och mer detaljstyrt. Det är till viss del frustrerande, samtidigt som jag ibland kan tänka att förväntningarna på vad vi ska hinna med är till synes rimliga. Problemet som uppstår är att vi inte kan lägga upp arbetet som vi vill utan att riskera att inte ersättas ekonomiskt. Ekonomin styr med andra ord vad vi gör. Detta motverkar individuella lösningar. Att erbjuda individuella lösningar kräver engagemang och resurser. Vissa patienter passar inte in i den struktur som en psykiatrisk mottagning har. De har svårt att passa tider, att inse behovet av kontakt i förebyggande syfte när de mår bättre. För att hjälpa dessa patienter krävs det tid och engagemang. De blir lidande när systemet strömlinjeformas.

"For sale: baby shoes, never worn."

En sorglig novell av Ernest Hemingway. Hela novellen är citerad i rubriken ovan.

En känsla av tid

Jag tjänar mer nu än jag någonsin gjort. Det är inte så konstigt. I mitt yrke ökar inkomsten med ålder, kompetens och ansvar. Jag har mer ansvar nu än någonsin. Mitt uppe i detta, som borde vara en mycket positiv situation, märker jag att jag inte har råd att lägga tid på saker som jag tidigare tyckt var skönt att pyssla med. Tiden har blivit mer dyrbar. Det handlar egentligen inte om att jag arbetar mer. Det handlar om att jag inser hur mycket jag skulle kunna tjäna om jag arbetade på mitt jobb istället och låta någon annan laga punkteringen på cykeln. I höstas plockade jag äpplen som jag sedan gjorde äpplejuice av. När jag var klar räknade jag ut att jag gjort knappt 2 liter saft för motsvarande 450 kr/liter. Det kändes absurt Nu försöker jag att inte tänka på detta sätt. Jag tycker nämligen att det känns bra att sy en och annan knapp, att tvätta och stryka själv, att olja möbler och återanvända saker i en annan funktion än vad de initialt var tänkta för. Jag tycker att det känns bra att återanvända och jag mår dåligt av att handla onödiga saker.

Man skulle kunna säga att jag är ekonomisk. Jag hushåller med de resurser som jag förser mig med. Det är att vara ekonomisk på ett annat sätt än att köpa nytt istället för att reparera eftersom reparationen kostar mer än det nya.

Showmantik

Göran Everdal (GE) spanade i påskas i programmet Spanarna på P1 om showmantik. Först kom upplysningen i slutet av 1600-talet. Grundtanken var att allt som finns är det som tänks. På 1800-talet kom romantiken som flyttade fokus till allt som finns är det som känns. Romantiken är en kult av individen, känslan och den individuella skaparkraften.

Nu ser GE och jag genom honom att vi är på väg in i någonting nytt. Detta nya kallar GE för showmantik. Grunden skulle vara att allt som finns är det som syns. Individen är inte ett ideal, det är det som syns som är det viktiga. Individen blir ett sken, något som beskrivs utifrån hur det blir sett av omgivningen. Showmantiken kräver publiken och effekt. Jag funderar lite kring vad detta kan tänkas kallas med ett annat ord. Även om GEs tanke är nyskapande i sin form så inbillar jag mig att fenomenet som sådant finns beskrivet sedan tidigare. Frågan är väl var och hur? Jag får fundera lite på detta och hoppas att någon som läser det här kan hjälpa mig på vägen...

Min framtid

Jag funderar till och från på vad jag ska arbeta med när jag är färdig specialist i psykiatri. Det är inte helt enkelt. Till stor del handlar det om att ha bra arbetskamrater, stimulerande arbetsuppgifter och en rimlig chans att klara uppgiften.
På ett sätt skulle det vara skönt att arbeta i något av alla de specialiserade team som finns. I ett sådant team kan man ganska enkelt avgränsa sitt uppdrag, man kan tacka nej till patienter om man har fullt eller inte tror sig kunna hjälpa just den patienten och man har möjlighet att grotta in sig i ett specifikt område. En tanke som jag haft ett tag är att ta över ansvaret för omsorgspatienterna, dvs patienter som är förståndshandikappade. Det kräver mycket fantasi och lyhördhet för att hjälpa dessa patienter med sitt psykiska mående.
Samtidigt skulle det vara stimulerande att arbeta på en allmänpsykiatrisk mottagning. Man får då chansen att se lite av allt, man blir bred i sin kunskap och erfarenhet och man ställs inför utmaningen att prioritera bland alla de patienter som kommer till mottagningen. Detta skulle göra att man lär sig att vara kostnadseffektiv, men ska det fungera måste det vara en mottagning som är fullt bemannad med läkare. Jag funderar på att gå ihop med några av de andra ST-läkarna som blir färdiga specialister ungefär samtidigt som jag och bemanna en öppenvårdsmottagning fullt ut. Jag vet några som är intresserade.
Det ska bli spännande att se vad som händer. Hoppas att nedrustningen av psykiatrin upphör snart och att politikerna tillsätter de resurser som de hävdar att de gör.