Försäljning

Vi har planer på att byta fönster. För någon dag sedan var jag på ett byggvaruhus och hörde mig för om deras fönster. Jag blev rekommenderad att prata med en säljare som var duktig på fönster. Säljarens första fråga var: "Vill du ha bra eller dåliga fönster?"... Jag blev tyst. Det gick en hel del tankar genom mitt huvud, men jag ville inte vara oförskämd. Jag tittade på försäljaren och sa efter en stund: "Jaa... Det var en märklig fråga. Hur definierar du bra?". Jag fick inget svar på min fråga. Vi pratade oss fram till vad jag ville ha. Säljaren rekommenderade allt möjligt på vägen som jag tydligt förklarat att jag inte ville ha. Informationen kantades av en massa floskler i stil med att "ett bättre fönster är bättre" och "allt man investerar i huset får man tillbaka flera gånger om när man säljer". Jag fick e-postadress så jag kan skicka offertförfrågan med de mått som fönstren har. Innan jag gick hann säljaren säga åt mig att "gå hem och höra med regeringen".

Hur gammal tror ni försäljaren var? Vilket kön?

Det är inte ofta jag stöter på dem längre. De är bra på att snacka. Tyvärr så är det en väldig massa babbel som inte ger mycket information, gärna förvrängs informationen och får en att känna sig lite korkad om man inte gör som de säger eller håller med dem. Svaren på frågorna man ställer blir sällan raka. Jag ville tex veta vilken prisskillnad det skulle bli mellan två olika fönster. Till svar fick jag hur mycket rabatt säljaren kunde ge. När jag frågat igen fick jag reda på att de fönster som jag var intresserad av, som först påstods vara mycket dyrare, visade sig vara billigare i det utförande som jag ville ha. De var betydligt dyrare i det utförande försäljaren tyckte att jag borde ha.

Jag antar att det finns någon sorts fördel med att sälja genom att fokusera på relation istället för information. Jag vet inte om vinsten ffa ligger i att man säljer mer, om det gör att man känner sig mer kompetent eller om det bara får en att tycka bättre om sitt jobb. Eftersom jag har semester och inte utsätts speciellt mycket komplicerad kommunikation blev jag lite stimulerad och försökte vända konversationen till min fördel. Jag tror att jag lyckades hyggligt bra. När jag kom hem kände jag att jag hade bra koll på vad som krävdes av mig för att få en offert på de fönster som JAG vill ha. Mitt förtroende för försäljaren är inte speciellt gott.

Det märkliga i detta är att jag använder en del liknande teknik när jag erbjuder mina patienter olika former av behandling. Jag försöker informera så gott det går om för och nackdelar med olika sorters behandling, men det har endast ett begränsat värde. I slutändan bygger en stor del av min framgång i att förbättra situationen för patienten på den relation som jag har med patienten. Känner sig patienten trygg med mig, litar på min goda intention och mitt omdöme så har jag större möjligheter att hjälpa patienten. Det ökar chansen att jag kan påverka patienten att göra bra livsval och därmed optimera chansen att kunna må bättre. Egentligen är det inte så konstigt. Det är oerhört svårt att förutsäga resultatet av olika behandlingar. Det bygger mycket på en bedömning. När det gäller fönster är resultatet mer konkret och förutsägbart. Det borde kunna vara ett rent informationssamtal...

Vem känner mina känslor?

Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...

Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.

Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.

Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.

Är KBT mer dynamiskt?

Det mumlas mycket i de psykodynamiska terapeutleden. Man känner sig förfördelad i och med de satsningar och den fokusering som görs för KBT och den nedmontering som sker inom psykodynamisk terapi. Det är förståligt. Är man upplärd enligt en teori som känns hållbar så är det jobbigt om man inte känner sig behövd och uppskattad.

Jag är inte terapeut. Jag försöker suga åt mig all kunskap som jag kan från samtliga terapiinriktningar. En sak har slagit mig. KBT verkar betydligt mer dynamisk när det gäller metoder och utveckling än psykodynamisk terapi. Har detta att göra med samma förändring i samhället som gör att konservativa politiker vill ha stora förändringar i samhället?

Rättssäkerhet för läkare

Efter att de senaste dagarna ha läst Läkartidningen och DN angående den barnläkare som nu häktats misstänkt för mord eller dråp av ett spädbarn har jag funderat och förfasats över det som sker.

Det är fortfarande oklart för mig vad som egentligen har hänt och vad läkaren ska ha gjort. Det verkar som att det handlar om ett barn som var för tidigt fött och som pga det och felbehandling blivit hjärnskadat. Ett gemensamt beslut av många inblandade ledde till att man avbröt den konstgjorda andning som barnet fick. Så långt har inget hänt som ligger bakom åtalet.

Det som sedan har hänt är att barnet har fått läkemedel för att minska smärta och lidande. Enligt de uppgifter som framkommit har mängden läkemedel varit så hög att åklagaren anser att det är en aktiv handling av läkaren att ta barnets liv. Det är här det börjar svaja.

Åklagaren lutar sig till synes på ett rättsmedicinskt utlåtande avseende mängden läkemedel i barnets kropp. Hon har inte involverat Socialstyrelsen eller någon annan sakkunskap i granskningen av det som skett. Istället har hon skickat fyra poliser som gripit och arresterat läkaren på dennas arbete.

Det som skett kritiseras nu massivt från flera läkare i ledande positioner, däribland Barbro Westerholm, Hugo Lagercrantz och Eva Nilsson Bågenholm.

Som läkare blir vi uppfostrade att i första hand bota, i andra hand lindra och om inget annat återstår, trösta. Min tolkning av situationen är att läkaren i det aktuella fallet inte kunde bota, barnet var döende. Hon valde då istället att lindra barnets plågor.

Det är mycket möjligt att läkaren agerat inkorrekt eller till och med brottsligt Jag vet inte, men det är inget annat än häktningen som talar för det. Det som oroar mig är att den myndighet som har expertis i att granska läkare och annan sjukvårdspersonal inte har blivit inkopplad. Åklagaren som inte kan ha eller stå för en kompetens när det gäller terminalvård av döende barn har alltså inte rådfrågat den myndighet som vet vad det handlar om.

Det här gör att jag och många med mig känner sig otrygga i sin yrkesutövning. Vi har lärt oss vad som bör göras och hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa våra patienter. Det handlar ibland om svåra beslut där många olika hänsyn måste tas.

I mitt fall handlar det om människor som inte längre vill leva pga att de mår så psykiskt dåligt de ser hela sin framtiden som svart. Jag måste då under den tid som mitt patientmöte tar bedöma och bestämma mig för om patienten kan fortsätta ha kontakt med mig i öppenvård eller om slutenvård är nödvändig. Om patienten inte vill läggas in på sjukhus måste jag bestämma om det är motiverat att frihetsberöva patienten för att förebygga ett eventuellt självmord. Jag måste då väga risken att patienten tar sitt liv de närmaste dagarna mot den kränkning som det innebär att frihetsberöva någon och risken för självmord på lång sikt. Det är mer som går genom huvudet på mig, men det handlar som ni förstår om bedömningar. Jag kan inte se in i framtiden.

Än så länge så har ingen av mina patienter tagit sitt liv när jag har varit ansvarig, men det kan hända. Om det händer önskar jag att någon granskar vad som hänt. Jag önskar att denna någon har kompetens och förståelse för den bedömning som jag gjort och vilka krav man kan ställa på en sådan bedömning. Skräcken skulle vara att en åklagare utan rimlig kompetens beslutar sig för att anhålla mig för att få möjlighet att göra en utredning.

Vi ska alla vara lika inför lagen. Ingen får döda en annan människa (med undantag för kungen om jag förstått rätt). Det gör också att vi alla har rätt till en korrekt utredning och en sakkunnig granskning om vi är misstänkta för något.

Läkare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det kanske har skett i det här fallet med barnläkaren. Åklagare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det skulle jag drista mig till att säga att det har skett i detta fall.

Åklagaren har inte offentligt presenterat övertygande uppgifter om att ett brott har begåtts. Hon har inte använt sig av extern expertis som ställt sig bakom det hon åtalar för. Sammantaget gör detta att många läkare nu funderar över hur de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som är etiskt och medicinskt bäst.

När åtal på tillsynes lösa grunder är en risk som måste vägas in riskerar patienter att bli lidande genom att de inte får den lindring som de skulle må bra av i livets slutskede eller den frihet att själva välja om de vill slutenvårdas eller inte för sin dödslängtan.

Tillägg 20090309: En sjukhuspräst som varit verksam på barnsjukhus har skrivit i Läkartidningen

Slow Medicine

Det är dags att börja propagera för Slow Medicine... En sjukvård där mötet får ta tid. Om ni vill förstå bättre vad jag menar så läs debattinlägget i Läkartidningen.

Bekräftelsens sköna känsla

Ibland händer det saker som sätter ett kärleksförhållande på prov. Det behöver inte röra sig om otrohet i vardaglig mening. Att knulla med någon leder knappast till ett problem i ett förhållande så länge den som gjort det inte avslöjar vad som hänt och bär bördan själv. Problemet uppstår när man träffar en person som bekräftar något som inte bekräftas i förhållandet. Det kan handla om att man får möjlighet att prata om och bli bekräftad för saker som man kanske aldrig pratat med sin partner om eftersom det sannolikt skulle skada förhållandet. Det kan handla om saker som man försökt prata med sin partner om men som man inte fått någon bekräftelse för. Det blir lätt att tro att den som bekräftar en på ett plan där man saknar bekräftelse även kommer att kunna bekräfta en på de plan som man redan är bekräftad av sin partner.

Jag tror att detta kan vara ett av problemen som ligger bakom att patienter lätt blir förtjusta i sina terapeuter.

Den andra aspekten är att terapueten är helt fokuserad på sin patient. Vem tycker inte om någon som i princip lyssnar och tar in det man har att säga samtidigt som man får bekräftelse. Av någon anledning så verkar det vara lättare för manliga än kvinnliga terapeuter att gå över gränsen och inleda förhållanden med sina patienter. Missförstå mig inte, det är vad jag förstår ovanligt och ses som mycket allvarligt

Kanske har det att göra med att kvinnor är bättre på att kontrollera sina lustar. Kanske har det att göra med att kvinnor inte är lika förtjusta i män som visar svaghet. Kanske har det att göra med att kvinnor har lättare att skilja på andlig och fysisk intimitet. Kanske har det att göra med att män inte lika lätt kan se vilka konsekvenser det medför för patienten. Jag vet inte. Det är nog farligt att generalisera för mycket. Trots allt och som tur är så är nästan alla manliga terapeuter kvinnliga i detta avseende...

PS. Vet ni att bloggers stavningskontroll varken klarar terapeut (inkl böjningar) eller knulla... DS.

En galen instutition?

Nu har ledningen för institutionen för konst på konstfack uttalat sig om Anna Odell, i DN. De vill inte "tvinga" sin student att berätta sin sida av saken... De uttrycker sig på ett sådant sätt att man kan tro att AO har något att tillföra som skulle ge ett helt nytt ljus i debatten.

"Återigen: mediadrevet har byggt på en ensidig och missvisande beskrivning av händelseförloppet, samtidigt som Odells syften misstänkliggjorts."

Jag har som jag tidigare skrivit läst den projektbeskrivning som AO lämnade på S:t Göran. Där framkommer möjligen något enstaka stearinljus, men inget som kan motverka det strålkastarljus som belyst händelsen hittills.

Det är förstås en bekväm utväg att hävda ett mystiskt försvar som ännu inte får yppas, men det är inget försvar. Det är en brist på försvar. Det är möjligen en konst, men frågan är om det inte är en bedragares konst.

Jag förundras över att man hävdar att det AO gjort är ett sätt att diskutera psykiatrins gränsdragningar. Hon befinner sig i sin handling långt ifrån gränsen. Att psykiatrin tvångsvårdar någon som är psykotisk, som till synes försökt ta sitt liv och som inte klarar av att kommunicera är knappast det som är kontroversiellt i denna händelse.

En galen installation

I onsdags kväll arbetade jag på Stockholms Läns Landstings psykiatriska akutmottagning. Vi hade mycket att göra. Det kom in flera polistransporter med patienter som var utagerande under kvällen. Jag är inte säker på hur många, men det var minst tre. Jag tog inte själv hand om den konstfacksstudent som spelade psykotisk, men jag hörde talas om henne redan under kvällen eftersom hon var ovanligt svår att lugna. Dagen efter gav hon sig till känna genom sitt 15-sidiga häfte "Att rekonstruera en psykos". Hon ombads omedelbart att lämna avdelningen där hon vårdats. Jag tänker inte gå igenom hela häftet här, endast citera den avslutande sammanfattning.

"RESUMÉ

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor."

Konstfack, Anna Odell, 2008

Efter att ha läst vad Anna har att skriva tror jag inte att hon är ute efter att skada eller förolämpa någon, men hon och konstfack verkar inte ha vidtagit de åtgärder som man kan förvänta sig innan man involverar ofrivilliga i experiment. Det finns etiska riktlinjer om vad man får och inte får göra i samband med forskning. Dessa borde man ta del av även som konstnär när man involverar personer som rimligtvis inte har möjlighet att välja om de vill delta eller inte. Det är inte möjligt att välja vilka man vill ta hand om och hjälpa när man jobbar på en akutmottagning. Om någon inte går att kommunicera med samtidigt som hon är våldsam har man inte mycket val. Det är alltid jobbigt att frihetsberöva någon. Jag har skrivit om detta tidigare.

Att man betraktar psykiatrin som något som måste granskas och som ett "slutet rum" är kanske inte så konstigt när man har en föreställningsvärld där det är OK att utnyttja andra på det sätt som gjordes i konstens namn i onsdags. Problemet är att psykiatrin är sluten av samma anledning som all vård är sluten. Det handlar inte om att vi som arbetar inom psykiatrin ska ha möjlighet att bete oss som vi vill. Det handlar om att alla patienter har rätt till en god vård utan att riskera att hela samhället får inblick i hur de mår och hur deras föreställningsvärld ser ut. Alla som mår dåligt har rätt att söka hjälp på S:t Görans psykakut. Det är få inrättningar i dagens samhälle som är så öppna. När det gäller behandlingsmetoder så finns det mängder av vårdprogram, riktlinjer och vetenskapliga artiklar som ligger till grund för det vi gör. Problemet är kanske att det blir oöverskådligt och ogenomträngligt för en lekman. Just därför har vi en granskande myndighet, Socialstyrelsen. Jag ser en fördel med att media och Socialstyrelsen granskar psykiatrin. När konstfack eller enskilda konstnärer ger sig in i leken blir det lätt på bekostnad av integritet och potentiellt farligt.

Jag hoppas att Anna får en räkning på den verkliga kostnaden för hennes vård och polisingripandet. Hennes konstprojekt ska inte subventioneras med hjälp av pengar avsedda för att ta hand om psykiskt sjuka. Jag hoppas även att Anna personligen ber om ursäkt till alla de som utfört sina arbetsuppgifter i tron att hon var sjuk och alla patienter som var på akuten den kvällen.

En fråga infinner sig. Det finns flera studenter från konstfack som behandlas inom psykiatrin. Är de också med i projektet? Hur ska jag göra om Anna söker hjälp från psykiatrin och jag förväntas bedöma hennes tillstånd. Ska jag som jag brukar ta det hon säger som sant eller ska jag utgå från att hon är konstnär...

Både Aftonbladet, SR och Metro har skrivit om det som inträffade.

Tillägg 090127:

Nu har DN och SvD skrivit om det också...

Tillägg 090131:

Nu har många skrivit om detta, men vad jag kunnat se så har det inte framkommit så mycket mer om själva händelsen och tanken bakom. Räkningen för vården lär ha skickats till konstfack.

Var sitter psyket?

En kollega har nyligen skrivit i sin blogg att han önskar ett "Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren". Han skriver att debatten förts i Läkartidningen mellan två grupper. "På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv."

Jag har aldrig riktigt förstått debatten. För mig är det inte ett motsatsförhållande som debatteras. Jag är fast övertygad om att psykisk sjukdom är en sjukdom som manifesteras i hjärnan. Orsaken kan vara rent biologisk, men sannolikt så är den en kombination av biologi, psykologi och sociologi. Symtomen är inte heller enbart biologiska utan visar sig i känslor, humör, tankar och beteende. Saker i vår omgivning och i vår kropp påverkar vår hjärna. Hjärnan byggs upp och förändras av alla de impulser som den utsätts för. Vad blir då biologi om hjärnan ständigt förändras av allt den är med om? Vad blir psykologi om allt vi är med om påverkar vårt sätt att tänka, känna och bete oss? Jag har inget givet svar men jag tänker försöka förklara hur jag tänker kring detta.

Hjärnan blir i min förklaringsmodell kopplingsstationen genom vilket allt ska processas. Vi kan påverka människors hjärnor genom de fem sinnena. Vi kan också påverka hjärnan genom kemiska substanser eller fysisk åverkan. Det som kan förändras är hjärnans struktur, våra känslor, tankar och vårt beteende. Förändringen kan vara tillfällig eller permanent. Vissa förändringar är i princip omöjliga att åstadkomma eftersom hjärnans plasticitet inte är obegränsad.

Det jag tänker är alltså att det är sjukdomar som manifesterar sig i hjärnan som vi arbetar med i psykiatrin. Orsaken är inte hjärnan utan arvsanlag, uppväxt, omgivning, tankar, känslor och säkerligen en hel rad andra termer som överlappar och bidrar med sin lilla del till helheten. Sjukdomen visar sig inte genom något annat än hjärnan.

Inom psykiatrin arbetar vi med kroppens mest fascinerande och komplexa organ, men vi gör det indirekt. Hjärnan är för komplex för att vi ska kunna titta direkt på hjärnan och se om något inte fungerar. Vi måste iaktta manifestationen av felet i människans beteende, känslor och tankar.

Äldre eller yngre än 35

Visste ni att vi delas in i två kulturer när det gäller kommunikation över internet. Människor äldre än 35 år anses tillhöra mailgenerationen och de yngre än 35 år tillhör messingergenerationen. I alla fall om vi ska tro Håkan Selg IT-forskare på Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet. Han intervjuades i Vetenskapsradion.

Gamlingarna använder nätet ungefär på samma sätt som de gjorde saker innan nätet fanns. Ynglingarna är ständigt uppkopplade och når varandra i realtid samtidigt som de arbetar eller studerar.

Programmet var tankeväckande och jag har funderat en del kring det sedan jag lyssnade på det. Idag fick jag följande mail till min arbetsadress:

"Subject: Need recommendations for college age son who developed painful movement disorder in connection with Zyprexa (olanzapine).

I apologize for the intrusion. I obtained your e mail address from searching PubMed. If this e-mail is reaching you in error, feel free to ignore it. My son has developed a movement disorder and pain in connection with Zyprexa. These problems are significant and persist. Can you recommend any resources, whether facilities, support groups, professional organizations, leading experts or authorities, medical literature, treatment programs, clinical trials, government agencies or anything else that we can bring to bear on our son's problems? If it was your son, to whom would you turn?

Thank you in advance for any suggestions you may have.

Barbara"

Det är uppenbart en mamma som ropar efter hjälp. Jag undrar hur många människor som hon skickat detta meddelande till. Hennes metod blir i förlängningen ohanterbar. Hon använder e-post ungefär som ett vanligt brev, men hon kan betydligt enklare skicka brevet till ett stort antal mottagare utan att behöva lägga ner speciellt mycket extra arbete. Hade hon varit i sin sons ålder hade hon sökt upp ett forum, en blogg, eller något liknande och skrivit frågan där. Det hade inneburit att de som hade tid och lust kunnat svara och debattera vad som skulle vara det bästa att göra i hennes situation. Hennes fråga och svaren hade kunnat komma andra till del.

PS. Jag svarade henne att jag tycker att de i första hand ska vända sig till den läkare som förskrev medicinen och om inte det går bra söka på internet efter patientorganisationer i deras närhet. DS

Potensproblem

Läkemedelsverket har kommit ut med en rapport som är helt rätt. Den tar upp ett allvarligt problem utifrån ett perspektiv som gör att i alla fall många män blir intresserade (jag blev det uppenbarligen...).

Det allvarliga problemet kan sammanfattas med citatet:

"För en konsument går det aldrig att vara säker på vad ett preparat från ett oseriöst internetapotek egentligen innehåller – oavsett vad som står angivet på förpackningen eller i informationen på webbplatsen."

Perspektivet var potensmedel som säljs via internet, ofta betecknade som naturläkemedel, men ibland med flerfaldigt högre doser läkemedelssubstans än vad de i Sverige godkända läkemedlen har. I Sverige är sildenafil (Viagra), tadalafil (Cialis) och vardenafil (Levitra) godkända för behandling av erektil dysfunktion. Allt som tas upp i artikeln tyder på att det är riktigt oärliga och hänsynslösa människor som ligger bakom. Ett exempel:

"Tadalafil påträffades även i en gratis ”prova-på-tablett” för ett potenspreparat men i produkten som man sedan kunde beställa via Internet fanns ingen tillsats av tadalafil."

Nyhetsutskicket avslutas med lite fakta om internetapotek:

"Om internetapotek

• 86 procent av de internetapotek som visar en stämpel på att de är certifierade ljuger.
• 96 procent av apoteken på Internet är olagliga.
• Sex av tio receptbelagda mediciner som säljs på Internet är falska och farliga eller undermåliga.
• 90 procent av internetapoteken säljer receptbelagd medicin utan att kräva recept.

Källa: European Alliance for Access to Safe Medicines (http://www.eaasm.eu/), 2008"

Äggröra eller spermiekrock

På min arbetsplats försöker vi prata jämställdhet Det är inte lätt att prata om hur vi behandlar varandra och patienterna olika beroende på vilket kön de har. Det hela går ut på att vi ska försöka se det vi inte är medvetna om. De flesta fungerar nog ungefär som jag. Jag tror att jag behandlar människor utifrån hur de är. Jag vet att jag har fördomar. Jag tror att jag behandlar människor olika utan att riktigt veta varför eller att jag behandlar dem olika.

En fråga som dök upp under diskussionen är den för mig snart uttjatade frågan om att vi inom vården så lätt utgår från heteronormativitet, dvs vi frågar om en kvinna har en man istället för att fråga om hon har en partner. Den här gången tog detta en ny vändning när en arbetskamrat menade att man inte skulle fråga efter pappan om en kvinna kom med sitt barn. Hon menade att det kan röra sig om två kvinnor som har barn tillsammans. Jag kan förstå vad hon menar, men jag har svårt att acceptera att det inte skulle finnas en pappa. Det finns alltid en pappa. Det kan hända att pappan inte är en del av barnets uppfostran, men det finns alltid en biologisk pappa.

Det krävs helt enkelt en man och en kvinna för att producera en bebis Alternativet blir spermiekrock eller äggröra.

Det betyder inte att jag tror att barn behöver växa upp med en mamma och en pappa för att må bra. När det kommer till uppfostran och uppväxt kan jag tänka mig att vilken kombination som helst fungerar. Det viktiga då blir föräldrarnas personliga egenskaper, inte kön, läggning, musiksmak eller hårfärg...

Förbön och Försäkringskassan

Det finns ett företag som heter Prisma teknik. De tillverkar knapparna som man trycker på vid trafikljus. Företaget är kristet och man har morgonbön varje morgon innan man börjar arbeta. Man har även två personer (varav åtminstone den ena är präst) anställda på deltid för att förrätta förbön. Allt detta har jag fått reda på genom att lyssna på Tendens i P1 (PodRadio såklart;). Som pricken över i framgår i programmet att symbolen på trafikljusen, dvs den hand som pekar mot knappen man ska trycka, på symboliserar "vägen till Gud". VD på företaget berättar hur en man har blivit frälst med hjälp av denna symbol i samband med att han skulle gå över gatan...

Försäkringskassan (FK) har ändrade regler som trätt i kraft fr.o.m. 1 juli i år. Reglerna innebär bl.a. att man kan få sjukpenning i 6 mån om man inte kan utföra sitt vanliga arbete, därefter kan man bara vara sjukskriven om man inte kan utföra något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Jag tycker att reglerna är rimliga, men jag har funderat en del kring vad "ett på arbetsmarknaden förekommande arbete" egentligen är. Är det ett arbete som finns att få via arbetsförmedlingen? Är det ett arbete som teoretiskt sätt skulle kunna existera?

Med tanke på att man kan vara anställd på ett företag för att förrätta förbön så glider min fantasi snabbt iväg. Vad finns det för möjliga arbeten... Jag kan trösta er med att jag inte kommer att fantisera ihop alla möjliga sorters märkliga arbeten och därefter neka sjuka patienter sjukskrivning för att de skulle kunna recensera de TV-serier som de tittar på.

Nyliberal

Idag anklagade en patient mig för att vara nyliberal. Jag försöker få honom att fokusera på det han kan förändra dvs hans eget beteende. Han menar att han har en sjukdom eller kanske snarare ett handikapp som gör att han inte kan förändras samtidigt som han vill ha hjälp att förändras. Det blir snabbt komplext och som vanligt när man pratar om sig själv så har han svårt att ta ett steg tillbaka och titta på sig själv från nya vinklar. Jag misslyckades att nå honom.

Han kanske har rätt. Jag tror att människan kan styra sitt beteende, att vi har ett ansvar. Vi har olika förmåga och förutsättningar att ta ansvar, men till slut så är det vi själva som har störst möjlighet att påverka hur vi beter oss. Jag håller inte med om den mer politiska aspekten av nyliberalismen och jag har definitivt inte en fundamentalistisk syn.

Det är svårt att bedöma hur mycket ansvar en människa klarar av att ta. I mitt jobb är det viktigt att inte ta över det ansvar som patienten själv klarar av att ta. Det är viktigt att inte subventionera en patient som försöker undvika ansvar. Samtidigt är det viktigt att inte belasta en patient med mer ansvar än han klarar av. Denna balans är delikat, men det hjälper ingen att frossa i sin egen patologi.

Närhet och avstånd

Nu har jag hört det igen. I Medierna september 6 hade någon analyserat ett nyhetsprogram från SVT. Utifrån placering i programmet och tiden nyheten fick uppta så konstaterades att man inom nyhetsvärderingen fortfarande står kvar vid en rasistisk syn på världen. Den vita västvärlden är viktigare än resten av världen. Trots att ansvarig förnekade att det skulle röra sig om rasism och gav ett fullt begripligt och i mina ögon legitimt svar. Inslagen som berördes var om den analkande orkanen Gustav i New Orleans mot en översvämning i Indien och ett jordskalv i Kina.
Bland mina kollegor är vi till och från besvikna över nyhetsrapporteringen kring psykiatrin. Den är ofta oinsatt, starkt vinklad och med en bristande känsla för vad ansvar egentligen betyder och hur svårt det faktiskt är att förutsäga vad människor kommer att göra. Det vi kan glädjas åt är att någon faktiskt bryr sig och sätter luppen över vad vi och våra kollegor gör. Detta hjälper sannolikt patienter genom att minska utsvävningarna som de största rötäggen annars skulle kunna hänge sig åt. Vidare kan vi tolka det positivt att nyheter avseende psykiatrin är negativa. Det bör ju innebära att vardagen och förväntan av psykiatrin är positiv.
Handlar inte fördelningen av nyhetsinslag om liknande saker? Kan det vara så att vi förväntar oss att oväder i tex Indien leder till katastrofer, medan vi tror att oväder i USA bör gå att hantera. Med tanke på hur svårt Cathrina skadade New Orleans så blir det intressant att veta att något nytt är på gång. Jag säger inte att jag håller med om nyhetsvärderingen, men jag skulle inte vilja påstå att förväntan är ett uttryck av rasism. Möjligen ignorans.

Väntelista

Hur vill jag att framtiden ska se ut? Är det upp till mig? Till stor del är det väl det. Jag delar mitt liv med andra och kan inte förvänta mig att de gör som jag vill eller uppfyller mina förväntningar. Jag har sedan länge försökt att inte förvänta mig saker. Andra gör det de gör. Ett mål som jag har är att skriva upp så lite som möjligt på min 'väntelista'. Tidigare kallade jag listan för min 'att göra lista'. Det låter i och för sig bättre, men det är egentligen en väntelista. Det jag gör med en gång behöver jag inte skriva upp, bara det jag ska vänta med att göra. Vidare tänker jag fortsätta att försöka dela upp arbete och privatliv. Inte ta med mig arbete hem eller utföra privata ärenden på arbetstid. Det förra betydligt mer störande än det senare...

Psykiatrins framtid

Jag vill att psykiatrin imorgon ska vara bättre än vad den är idag. Det finns mycket som talar för att den kan bli det. Vår kunskap om hjärnan och människans tankar och känslor fördjupas och tydliggörs allt mer och i snabbare och snabbare takt. Samhället blir allt rikare i form av resurser. Problemen är att människan som verktyg blir dyrare och dyrare i förhållande till saker. Psykiatrin bygger på kontakt mellan behandlare och patient. Självklart kan läkemedel hjälpa, men vi når bara en liten bit på väg om inte läkemedel ges i kombination med mänsklig kontakt och hjälp. Detta leder till att psykiatrin på sätt och vis blir allt dyrare. Hade kvalitén i psykiatrin grundats på antalet GB i ett USB-minne skulle vi för samma kostnad från år till år kunna se en enorm ökning i kvalitet. Nu är det tvärt om. För att bibehålla samma nivå av mänsklig kontakt i psykiatrin krävs det en ökning av resurstilldelningen. En ökning som det pratas om bland politiker, men som jag har svårt att skönja från min betraktningsvinkel på en psykiatrisk mottagning...

Förstå symptom

Vi har alla våra anledningar till att söka hjälp av läkare. Jag tror att en gemensam faktor alltid är oro. Oro orsakat av något symptom Personlig oro eller anhörigs oro. Som läkare har jag blivit utbildad att skilja på vad som är farligt och vad som är ofarligt. Jag har tränats i att agera när det är potentiellt farligt, avvakta om det skulle kunna bli potentiellt farligt och ge lugnade besked om det inte är eller kan bli potentiellt farligt. Det sistnämnda ställer till problem, ibland. Jag kan beskriva det sjuka och förklara mycket om hur människokroppen fungerar, men jag kan inte förklara alla förnimmelser och upplevelser som en människa kan uppleva. Det händer därför att jag träffar människor som oroar sig för något som jag inte kan förklara, men som jag vet inte är farligt. Ni hör skälva... det är svårt att övertyga om att oron är onödig. Kanske är det bättre att prata om det i termer av risk. Risken att det är något farligt är minimal. Oro är ett sämre hälsotillstånd en frånvaro av oro. Valet blir mellan garanterat sämre hälsotillstånd med upprepade konsultationer av människor som ska utesluta sjukdom och ett bättre hälsotillstånd med risken att det som doktorn konstaterat vara ofarligt utvecklar sig till något farligt som skulle kunnat upptäckas lite tidigare. Var och en får bestämma själv.

Ibland tror jag att missnöje med sjukvården ligger i denna skillnad. Läkaren och vården ser det som sin uppgift att behandla sjukdom och konstaterar snabbt att patienten inte har någon sjukdom. Patienten upplever symptom och får ingen förklaring på symptomen Detta gör att patienten inte känner sig förstådd och fokuserar ännu mer på sina symptom istället för andra mer livsbejakande saker.

Individuell lösning

Jag kan inte komma ifrån upplevelsen av att det trots att det talas om att det satsas på psykiatrin så förväntas vi prestera allt mer samtidigt som det vi förväntas göra blir mer och mer detaljstyrt. Det är till viss del frustrerande, samtidigt som jag ibland kan tänka att förväntningarna på vad vi ska hinna med är till synes rimliga. Problemet som uppstår är att vi inte kan lägga upp arbetet som vi vill utan att riskera att inte ersättas ekonomiskt. Ekonomin styr med andra ord vad vi gör. Detta motverkar individuella lösningar. Att erbjuda individuella lösningar kräver engagemang och resurser. Vissa patienter passar inte in i den struktur som en psykiatrisk mottagning har. De har svårt att passa tider, att inse behovet av kontakt i förebyggande syfte när de mår bättre. För att hjälpa dessa patienter krävs det tid och engagemang. De blir lidande när systemet strömlinjeformas.

En känsla av tid

Jag tjänar mer nu än jag någonsin gjort. Det är inte så konstigt. I mitt yrke ökar inkomsten med ålder, kompetens och ansvar. Jag har mer ansvar nu än någonsin. Mitt uppe i detta, som borde vara en mycket positiv situation, märker jag att jag inte har råd att lägga tid på saker som jag tidigare tyckt var skönt att pyssla med. Tiden har blivit mer dyrbar. Det handlar egentligen inte om att jag arbetar mer. Det handlar om att jag inser hur mycket jag skulle kunna tjäna om jag arbetade på mitt jobb istället och låta någon annan laga punkteringen på cykeln. I höstas plockade jag äpplen som jag sedan gjorde äpplejuice av. När jag var klar räknade jag ut att jag gjort knappt 2 liter saft för motsvarande 450 kr/liter. Det kändes absurt Nu försöker jag att inte tänka på detta sätt. Jag tycker nämligen att det känns bra att sy en och annan knapp, att tvätta och stryka själv, att olja möbler och återanvända saker i en annan funktion än vad de initialt var tänkta för. Jag tycker att det känns bra att återanvända och jag mår dåligt av att handla onödiga saker.

Man skulle kunna säga att jag är ekonomisk. Jag hushåller med de resurser som jag förser mig med. Det är att vara ekonomisk på ett annat sätt än att köpa nytt istället för att reparera eftersom reparationen kostar mer än det nya.