Hmm...

"Helst av allt vill jag flytta till ett land som inte tar emot invandrare"

Uppsnappat från en TV-intervju med ett skinnhuvud av min kusin för några år sedan.

Påverkas du av reklam?

Apropå ett tidigare inlägg som jag gjort om reklam. Om du inte tror att du påverkas av reklam rekommenderar jag den här videon av Derren Brown...

Potensproblem

Läkemedelsverket har kommit ut med en rapport som är helt rätt. Den tar upp ett allvarligt problem utifrån ett perspektiv som gör att i alla fall många män blir intresserade (jag blev det uppenbarligen...).

Det allvarliga problemet kan sammanfattas med citatet:

"För en konsument går det aldrig att vara säker på vad ett preparat från ett oseriöst internetapotek egentligen innehåller – oavsett vad som står angivet på förpackningen eller i informationen på webbplatsen."

Perspektivet var potensmedel som säljs via internet, ofta betecknade som naturläkemedel, men ibland med flerfaldigt högre doser läkemedelssubstans än vad de i Sverige godkända läkemedlen har. I Sverige är sildenafil (Viagra), tadalafil (Cialis) och vardenafil (Levitra) godkända för behandling av erektil dysfunktion. Allt som tas upp i artikeln tyder på att det är riktigt oärliga och hänsynslösa människor som ligger bakom. Ett exempel:

"Tadalafil påträffades även i en gratis ”prova-på-tablett” för ett potenspreparat men i produkten som man sedan kunde beställa via Internet fanns ingen tillsats av tadalafil."

Nyhetsutskicket avslutas med lite fakta om internetapotek:

"Om internetapotek

• 86 procent av de internetapotek som visar en stämpel på att de är certifierade ljuger.
• 96 procent av apoteken på Internet är olagliga.
• Sex av tio receptbelagda mediciner som säljs på Internet är falska och farliga eller undermåliga.
• 90 procent av internetapoteken säljer receptbelagd medicin utan att kräva recept.

Källa: European Alliance for Access to Safe Medicines (http://www.eaasm.eu/), 2008"

Reklam

Jag tycker nästan aldrig om reklam. Den reklam jag tycker sämst om är glassbilen. Det är nästan omöjligt att värja sig mot glassbilens tjutande. Reklamskyltar på stan är också svåra att värja sig mot, men det är mycket som man inte har kontroll över på allmän plats och det känns helt OK. Glassbilen tränger in i mitt hem. Jag har Nix-telefoni för att slippa telefonförsäljning. Jag tittar sällan på reklam-TV och om jag gör det så spelar jag in och spolar förbi reklamen. Jag lyssnar inte på reklamradio. Det står "ingen reklam" på brevlådan. Jag har ett effektivt skräppostskydd. Det kommer fortfarande in reklam i hemmet via brevlådan. Jag ser fortfarande en del reklam när jag surfar, men som ni förstår så gör jag vad jag kan för att undvika reklamen.

Nu har jag funderat på om jag ska ha reklam i min blogg.. Om jag förstår det rätt så kan jag välja vad jag vill göra reklam för. Ersättningen beror på hur många som klickat på reklamlänken. Det skulle med andra ord innebära att ni som läser bloggen blir tvungna att se reklamen. Ni skulle oundvikligt påverkas lite av den. Era associationer skulle förknippa mig med varumärket, men jag skulle inte få betalt om inte någon av er klickade på länken...

...Det känns inte riktigt schysst. Varken mot er eller mig. Jag har ett arbete som betalar en god lön. Det här gör jag inte för att få betalt. Varför funderade jag överhuvudtaget på att lägga in reklam? Kan det berott på att Google gjorde reklam för sin reklamfunktion?!

Varför är vi intresserade av vad människor arbetar med?

Ja, varför är vi intresserade av vad människor arbetar med? Knappast för att avgöra vad de är värda, eller?

Jag lyssnade på Tendens i P1. Thorbjörn Larsson, präst och föreståndare för Ersta diakoni, var önskegäst. Han hade bjudit in författaren Elsie Johansson och diakonen Kristina Telerud. De skulle prata om åldrande. En klyscha dök upp. Jag vet inte om det var Elsie eller Kristina som sa att det första vi frågar en människa är vad de arbetar med. Hon fortsatte genom att konstatera att detta är ett tecken på att vi inte tycker att alla människor är lika mycket värda...

Det är inte första gången jag hör detta. Jag har godtagit det som en sanning eller åtminstone indicier på en sanning, men nu börjar jag tvivla.

Först och främst så betyder vårt intresse för vad andra arbetar med inte att vi dömer människor utifrån vad de arbetar med. De flesta av oss arbetar ca 40 h/v. Det är en ansenlig del av vår vakna tid. För att förstå en medmänniska bättre är det intressant att veta vad han eller hon gör på dagarna. Det ger oss en bättre bild av personen. Att likställa frågan om arbete med frågan om värde ter sig märkligt. Det verkar orimligt att anklaga någon som frågar vad man arbetar med för att vara dömande. Att dra likhetstecken mellan dessa företeelser säger mer om den som hävdar likheten än den som undrar vad man arbetar med.

För det andra så upplever inte jag att människor inleder konversationer med främmande människor genom att fråga vad de arbetar med. Många verkar intresserade av vilket arbete andra har, men ämnet tas inte upp förrän man lärt känna varandra lite.

Som jämförelse så upplever jag att ämnet barn tas upp snabbare än ämnet arbete i många konversationer. Det kanske beror på att jag är i en ålder då många har och gör barn. Jag har inte hört någon säga att vi värdesätter människor utifrån om de har barn eller inte. Varför inte? Det skulle vara minst lika logiskt som att koppla värdet till vad vi arbetar med.

Äggröra eller spermiekrock

På min arbetsplats försöker vi prata jämställdhet Det är inte lätt att prata om hur vi behandlar varandra och patienterna olika beroende på vilket kön de har. Det hela går ut på att vi ska försöka se det vi inte är medvetna om. De flesta fungerar nog ungefär som jag. Jag tror att jag behandlar människor utifrån hur de är. Jag vet att jag har fördomar. Jag tror att jag behandlar människor olika utan att riktigt veta varför eller att jag behandlar dem olika.

En fråga som dök upp under diskussionen är den för mig snart uttjatade frågan om att vi inom vården så lätt utgår från heteronormativitet, dvs vi frågar om en kvinna har en man istället för att fråga om hon har en partner. Den här gången tog detta en ny vändning när en arbetskamrat menade att man inte skulle fråga efter pappan om en kvinna kom med sitt barn. Hon menade att det kan röra sig om två kvinnor som har barn tillsammans. Jag kan förstå vad hon menar, men jag har svårt att acceptera att det inte skulle finnas en pappa. Det finns alltid en pappa. Det kan hända att pappan inte är en del av barnets uppfostran, men det finns alltid en biologisk pappa.

Det krävs helt enkelt en man och en kvinna för att producera en bebis Alternativet blir spermiekrock eller äggröra.

Det betyder inte att jag tror att barn behöver växa upp med en mamma och en pappa för att må bra. När det kommer till uppfostran och uppväxt kan jag tänka mig att vilken kombination som helst fungerar. Det viktiga då blir föräldrarnas personliga egenskaper, inte kön, läggning, musiksmak eller hårfärg...

Månaden utan ljus

No light
No hope
November