Individuell lösning

Jag kan inte komma ifrån upplevelsen av att det trots att det talas om att det satsas på psykiatrin så förväntas vi prestera allt mer samtidigt som det vi förväntas göra blir mer och mer detaljstyrt. Det är till viss del frustrerande, samtidigt som jag ibland kan tänka att förväntningarna på vad vi ska hinna med är till synes rimliga. Problemet som uppstår är att vi inte kan lägga upp arbetet som vi vill utan att riskera att inte ersättas ekonomiskt. Ekonomin styr med andra ord vad vi gör. Detta motverkar individuella lösningar. Att erbjuda individuella lösningar kräver engagemang och resurser. Vissa patienter passar inte in i den struktur som en psykiatrisk mottagning har. De har svårt att passa tider, att inse behovet av kontakt i förebyggande syfte när de mår bättre. För att hjälpa dessa patienter krävs det tid och engagemang. De blir lidande när systemet strömlinjeformas.

"For sale: baby shoes, never worn."

En sorglig novell av Ernest Hemingway. Hela novellen är citerad i rubriken ovan.

En känsla av tid

Jag tjänar mer nu än jag någonsin gjort. Det är inte så konstigt. I mitt yrke ökar inkomsten med ålder, kompetens och ansvar. Jag har mer ansvar nu än någonsin. Mitt uppe i detta, som borde vara en mycket positiv situation, märker jag att jag inte har råd att lägga tid på saker som jag tidigare tyckt var skönt att pyssla med. Tiden har blivit mer dyrbar. Det handlar egentligen inte om att jag arbetar mer. Det handlar om att jag inser hur mycket jag skulle kunna tjäna om jag arbetade på mitt jobb istället och låta någon annan laga punkteringen på cykeln. I höstas plockade jag äpplen som jag sedan gjorde äpplejuice av. När jag var klar räknade jag ut att jag gjort knappt 2 liter saft för motsvarande 450 kr/liter. Det kändes absurt Nu försöker jag att inte tänka på detta sätt. Jag tycker nämligen att det känns bra att sy en och annan knapp, att tvätta och stryka själv, att olja möbler och återanvända saker i en annan funktion än vad de initialt var tänkta för. Jag tycker att det känns bra att återanvända och jag mår dåligt av att handla onödiga saker.

Man skulle kunna säga att jag är ekonomisk. Jag hushåller med de resurser som jag förser mig med. Det är att vara ekonomisk på ett annat sätt än att köpa nytt istället för att reparera eftersom reparationen kostar mer än det nya.

Showmantik

Göran Everdal (GE) spanade i påskas i programmet Spanarna på P1 om showmantik. Först kom upplysningen i slutet av 1600-talet. Grundtanken var att allt som finns är det som tänks. På 1800-talet kom romantiken som flyttade fokus till allt som finns är det som känns. Romantiken är en kult av individen, känslan och den individuella skaparkraften.

Nu ser GE och jag genom honom att vi är på väg in i någonting nytt. Detta nya kallar GE för showmantik. Grunden skulle vara att allt som finns är det som syns. Individen är inte ett ideal, det är det som syns som är det viktiga. Individen blir ett sken, något som beskrivs utifrån hur det blir sett av omgivningen. Showmantiken kräver publiken och effekt. Jag funderar lite kring vad detta kan tänkas kallas med ett annat ord. Även om GEs tanke är nyskapande i sin form så inbillar jag mig att fenomenet som sådant finns beskrivet sedan tidigare. Frågan är väl var och hur? Jag får fundera lite på detta och hoppas att någon som läser det här kan hjälpa mig på vägen...

Min framtid

Jag funderar till och från på vad jag ska arbeta med när jag är färdig specialist i psykiatri. Det är inte helt enkelt. Till stor del handlar det om att ha bra arbetskamrater, stimulerande arbetsuppgifter och en rimlig chans att klara uppgiften.
På ett sätt skulle det vara skönt att arbeta i något av alla de specialiserade team som finns. I ett sådant team kan man ganska enkelt avgränsa sitt uppdrag, man kan tacka nej till patienter om man har fullt eller inte tror sig kunna hjälpa just den patienten och man har möjlighet att grotta in sig i ett specifikt område. En tanke som jag haft ett tag är att ta över ansvaret för omsorgspatienterna, dvs patienter som är förståndshandikappade. Det kräver mycket fantasi och lyhördhet för att hjälpa dessa patienter med sitt psykiska mående.
Samtidigt skulle det vara stimulerande att arbeta på en allmänpsykiatrisk mottagning. Man får då chansen att se lite av allt, man blir bred i sin kunskap och erfarenhet och man ställs inför utmaningen att prioritera bland alla de patienter som kommer till mottagningen. Detta skulle göra att man lär sig att vara kostnadseffektiv, men ska det fungera måste det vara en mottagning som är fullt bemannad med läkare. Jag funderar på att gå ihop med några av de andra ST-läkarna som blir färdiga specialister ungefär samtidigt som jag och bemanna en öppenvårdsmottagning fullt ut. Jag vet några som är intresserade.
Det ska bli spännande att se vad som händer. Hoppas att nedrustningen av psykiatrin upphör snart och att politikerna tillsätter de resurser som de hävdar att de gör.

Känn din tanke

Gick utbildning i mentalisering idag. Det var bra. Väckte många tankar. Att behandla patienter med personlighetsstörningar är allt annat än enkelt. Det lättaste är att sänka sig till samma nivå och skrika "nej, det är inte mitt fel, det är ditt fel". Hur konstruktivt är det? Jag orkar inte gå in på teorierna bakom mentalisering här och nu, men det är intressant och mycket lovande. Det handlar om att förstå sina och andras känslor, att känna sin tanke...

Jag försökte men...

Jag skrev en fråga till min handledare under ett möte idag. Det rörde en patient som hon tidigare var ansvarig för. Jag undrade om en case manager kunde vara aktuellt. Hennes svar blev "Jag försökte men...".

Svaret är underbart. Dagligen träffar jag människor som försöker, har försökt eller tänker försöka. Jag försöker, har försökt och tänker försöka. Det gäller säkert dig också. Ibland lyckas vi och ibland inte. Det får nog bli en T-shirt. Jag försökte men...