Hundhänsyn

Igår joggade jag i elljusspåret. Det var skymning och hann bli mörkt innan jag hunnit första varvet. Mitt ute i skogen mötte jag två pittbullterrier. Deras mattar kom strax bakom, men hundarna var inte kopplade. Jag stannade eftersom jag blev rädd för att hundarna skulle uppfatta mig som något kul att jaga. ”Det är inte direkt den typ av hund som man vill möta okopplad så här dags”, sa jag. Den ena kvinnan hävdade att den här sorten inte är så farlig och den andra undrade om jag hade fördomar… Nu hade vi promenerat förbi varandra och jag medgav att jag har fördomar (även om det kanske mer handlar om stereotypier) och att det gör att jag blir rädd och att hundarna känner av detta. Jag avslutade det långa varvet och började på det korta varvet, som planerat. Jag funderade på vad som skulle hända om jag träffade hundarna igen. Om de var kopplade skulle det inte vara något problem, men om de fortfarande var lösa. Jag bestämde mig för att jag i så fall skulle fortsätta springa trots min rädsla. Egentligen skulle jag vilja skälla ut ägarna, men efter lite resonerande med mig själv kom jag fram till att det skulle vara mer effektivt att bara säga med så neutral röst som möjligt att jag var besviken över att de inte kunde visa hänsyn när de så tydligt fått reda på hur jag reagerat. Det är trots allt inte svårt att tänka sig att det finns fler som blir rädda. Jag mötte dem inte igen och det var nog lika bra. Den enda fördelen som jag kan se med det som hände var att jag efter mötet med hundarna fick bättre fart, kanske tack var adrenalinpåslaget i samband med att jag blev rädd.