Vem känner mina känslor?

Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...

Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.

Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.

Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.

Är KBT mer dynamiskt?

Det mumlas mycket i de psykodynamiska terapeutleden. Man känner sig förfördelad i och med de satsningar och den fokusering som görs för KBT och den nedmontering som sker inom psykodynamisk terapi. Det är förståligt. Är man upplärd enligt en teori som känns hållbar så är det jobbigt om man inte känner sig behövd och uppskattad.

Jag är inte terapeut. Jag försöker suga åt mig all kunskap som jag kan från samtliga terapiinriktningar. En sak har slagit mig. KBT verkar betydligt mer dynamisk när det gäller metoder och utveckling än psykodynamisk terapi. Har detta att göra med samma förändring i samhället som gör att konservativa politiker vill ha stora förändringar i samhället?