2009-05-30

Vem känner mina känslor?

Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...


Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.


Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.


Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.

5 kommentarer:

Anonym sa...

på psyk vet alla alltid bättre än en själv hur man tycker och tänker..^^

Salvan sa...

Pat, det låter inget vidare. Känner du att du blir hjälpt av det..?

Technicolor sa...

Det finns, enligt min erfarenhet, ofta ett större tolkningsföreträde och en mer uttalad psykologisk maktposition hos psykodynamiska terapeuter. Jag tror att det är en inriktning som har mycket att bidra med, men det behövs också en ordentlig metodutveckling och en hel del självkritisk granskning. Tyvärr har jag träffat på allt för många som har råkat illa ut på olika sätt och jag tror att synen på behandlarnas roll behöver förändras. Många har i dag en syn sin (ofta psykodynamiska) terapeut som i det närmaste liknar hur man ser på en andlig ledare med tillgång till Sanningen med stort S. Inget vidare, enligt mig.

Salvan sa...

Technicolor: Tack för kommentaren! Vi verkar ha liknande syn på vad den psykodynamiska skolan har att bidra med...

Anonym sa...

Så rätt. Efter att ha råkat ut för ett bedrägeri som kostade mig en massa pengar och dessutom renderade i ett mordhot från bedragaren när jag anmälde honom hamnade jag under isen (bildlikt) och på akutpsyk (bokstavligt). Där blev jag bra bemött, men när jag sedan slussades vidare var det till en parodi på psykvård. Den första läkaren (AT) var osäker och nervös och visste inte alls hur hon skulle hantera en ledsen människa. Den andra - ett mångårigt proffs - ville ha det till att jag var kåt på min mor och hatade min far, och blev irriterad när jag inte kände igen mig i hennes beskrivning. Helst hade hon väl velat att jag stack ut ögonen på mig själv också... (Ni kan väl er Oidipus...?)