En fråga som dök upp under diskussionen är den för mig snart uttjatade frågan om att vi inom vården så lätt utgår från heteronormativitet, dvs vi frågar om en kvinna har en man istället för att fråga om hon har en partner. Den här gången tog detta en ny vändning när en arbetskamrat menade att man inte skulle fråga efter pappan om en kvinna kom med sitt barn. Hon menade att det kan röra sig om två kvinnor som har barn tillsammans. Jag kan förstå vad hon menar, men jag har svårt att acceptera att det inte skulle finnas en pappa. Det finns alltid en pappa. Det kan hända att pappan inte är en del av barnets uppfostran, men det finns alltid en biologisk pappa.
Det krävs helt enkelt en man och en kvinna för att producera en bebis Alternativet blir spermiekrock eller äggröra.
Det betyder inte att jag tror att barn behöver växa upp med en mamma och en pappa för att må bra. När det kommer till uppfostran och uppväxt kan jag tänka mig att vilken kombination som helst fungerar. Det viktiga då blir föräldrarnas personliga egenskaper, inte kön, läggning, musiksmak eller hårfärg...
1 kommentar:
Jag tror det är jätteviktigt det där med att komma ihåg att man själv har fördomar! För det har man ju alltid, det är mänskligt.
Skicka en kommentar