Inlägg
Jag lyssnade på Tendens i P1. Thorbjörn Larsson, präst och föreståndare för Ersta diakoni, var önskegäst. Han hade bjudit in författaren Elsie Johansson och diakonen Kristina Telerud. De skulle prata om åldrande. En klyscha dök upp. Jag vet inte om det var Elsie eller Kristina som sa att det första vi frågar en människa är vad de arbetar med. Hon fortsatte genom att konstatera att detta är ett tecken på att vi inte tycker att alla människor är lika mycket värda...
Det är inte första gången jag hör detta. Jag har godtagit det som en sanning eller åtminstone indicier på en sanning, men nu börjar jag tvivla.
Först och främst så betyder vårt intresse för vad andra arbetar med inte att vi dömer människor utifrån vad de arbetar med. De flesta av oss arbetar ca 40 h/v. Det är en ansenlig del av vår vakna tid. För att förstå en medmänniska bättre är det intressant att veta vad han eller hon gör på dagarna. Det ger oss en bättre bild av personen. Att likställa frågan om arbete med frågan om värde ter sig märkligt. Det verkar orimligt att anklaga någon som frågar vad man arbetar med för att vara dömande. Att dra likhetstecken mellan dessa företeelser säger mer om den som hävdar likheten än den som undrar vad man arbetar med.
För det andra så upplever inte jag att människor inleder konversationer med främmande människor genom att fråga vad de arbetar med. Många verkar intresserade av vilket arbete andra har, men ämnet tas inte upp förrän man lärt känna varandra lite.
Som jämförelse så upplever jag att ämnet barn tas upp snabbare än ämnet arbete i många konversationer. Det kanske beror på att jag är i en ålder då många har och gör barn. Jag har inte hört någon säga att vi värdesätter människor utifrån om de har barn eller inte. Varför inte? Det skulle vara minst lika logiskt som att koppla värdet till vad vi arbetar med.
4 kommentarer:
Jag är en av de där som inte arbetar heltid och för mig åtminstone (jag tänker inte låtsas tala för någon annan) är frågan om vad jag GÖR ganska plågsam. Det ligger så tydligt en värdering i tolkningen om man säger att man inte arbetar heltid pga psykisk ohälsa... men det kanske bara är jag...
Hej Anonym!
Nej, jag tror inte att det bara är du. Jag tror att det är många som känner sig bedömda av att bli tillfrågade om vad de gör. Min poäng är att frågan inte är dömande i sig. Att man känner sig bedömd handlar sannolikt mer om att man blottar något som är känsligt för en själv.
Om jag är intresserad av att veta mer om dig som person så är det intressant att veta att du arbetar deltid pga att du inte mår bra och vad detta innebär för dig och din vardag.
Självklart är det upp till var och en att berätta om vad man sysslar med. Det betyder inte att den som frågar gör det för att döma och bedöma hur mycket man är värd. Det kan och är nog oftare en fråga om intresse och nyfikenhet.
Som jag har tolkat det postmoderna tänket så har en människas sanna jag ingenting att göra med kön, ålder, läggning, civilstånd, familj, släkt, bostadsort, nationalitet, etnicitet, utbildning, yrke, karriär. Nej, vårt sanna jag kan bara återfinnas om man rensar bort alla dessa ovidkommande och fördomsgenererande egenskaper.
Det blir som att skala en lök, som jag ser det. Lager efter lager lyfts bort, för att blotta en kärna som – inte finns!
Haha!
Ja du djefla man... Du sätter huvudet på spiken.
Ironi är svårt att förmedla i skrift. Du har talang!
Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar