Varför blogga?

Idag har jag funderat över hur få det måste vara som läser den här bloggen. Om jag utgår från mig själv så hamnar jag endast ibland, av misstag på ett blogginlägg när jag söker information på internet. Jag letar aldrig aktivt efter just bloggar.
När jag skapade den här bloggen hade jag några olika idéer. Först hade jag tänkt att den skulle vara osynlig för alla utom de jag bjöd in. Jag tänkte att jag kunde publicera bilder på min familj och skriva vad vi gjorde. Sedan insåg jag att jag inte skulle stimuleras speciellt mycket själv och snart tycka att det blev en press att skriva istället för ett nöje.
Jag bestämde mig för att använda bloggen som en sorts anonym dagbok där jag får möjlighet att skriva av mig mina tankar på ett personligt, men ändå avidentifierat sätt. Jag hade en förhoppning om att människor som jag inte känner kommer att läsa min blogg och förhoppningsvis tycka att det är en smula underhållande och intressant.
Nu har jag känslan att min blogg fulkomligen drunknar ibland alla andra bloggar och övrigt som publiceras på internet. Jag inser att jag måste göra reklam för bloggen för att jag ska synas. Det blir svårt.
En av anledningarna till att jag vill vara anonym är att jag skriver om tankar som jag har i mitt arbete. Jag vill inte att mina patienter ska veta att det är jag som skriver. Jag har inte tänkt skriva om mina patienter, men om känslor och funderingar som de väcker hos mig. Det är inte bra om mina patienter börjar tolka mina inlägg som att det berör dem och handlar om dem alternativt att de inte känner att jag bryr mig om dem eftersom jag aldrig skriver om dem, att jag verkar tycka att andra patienter är mer intressanta.
Jag inser nu att trots att jag valt att skriva detta offentligt så kommer sannolikt färre läsa det än om jag skapat en osynlig blogg där endast de jag bjöd in fick läsa. Märkligt...