Att valla katter

Vi vet alla bäst. Vi har alla åsikter. Vi har alla en överdriven tilltro till vår egen förmåga. Nu pratar jag om någorlunda "normala" människor. Läkare är extremt normala ur detta hänseende. Jag är övertygad om att de flesta som arbetar på min mottagning stämmer in på detta, oavsett yrkesgrupp. Skillnaden är att läkarna inte kan anpassa sig. Läkare har svårt att inte göra det de vet är bäst. Till viss del skolas vi till det. Tro på dig själv! Är du övertygad, agera! Det kan rädda liv! Sedan kom föreläsaren alltid med ett exempel om hur han eller hon gått emot någon överordnad och därmed räddat patienten från att dö.

Det finns ett problem med detta. Det blir väldigt svårt att vara en ledare av läkare. Någon lär ha sagt "att leda läkare är som att valla katter". Idag såg jag ett exempel. Det handlar om att fördela patienterna på väntelistan mellan oss doktorer. Vi har flera veckors väntetid och det är väldigt lång tid för någon som mår psykiskt dåligt. Väntelistan växer sig allt längre och våran överläkarchef beslutade att patienterna skulle delas ut bland oss doktorer. På detta sätt skulle våra återbesökstider automatiskt bli mindre täta och därmed skulle köerna kunna minska. Det här kan ses och sågs av några i gruppen som ett friserande av ett problem. Ett sätt att försöka sopa problemet med minskade resurser i kombination med ökad belastning under mattan. Jag håller med, till viss del, men jag har även svårt att inte hjälpa alla som är i behov av hjälp med lite sämre kvalitet istället för att låta slumpen avgöra vilka som råkar höra av sig när det finns en kontakt. Det stora problemet med detta är dock att det egentligen inte är upp till oss som individer att bestämma hur vi vill ha det. Vi har blivit anmodade av vår chef att utföra vårt arbete på ett visst sätt och ska därför göra det. Självklart ska vi ha rätt och möjlighet att uttrycka vår åsikt, men när det är gjort så mår hela organisationen bäst av att vi rättar in oss i ledet.