Distanserad

Nu har det hänt igen. Jag var på en föreläsning om anknytning. Det handlar alltså om hur man som spädbarn knyter an till sina föräldrar och då kanske ffa till sin mor. Jag började fundera över de olika personlighetstyper som togs upp. Personlighetstyper som visar upp anknytningsmönster både för barn och vuxna.

Först tänkte jag att jag självklart är normal och att mitt barn självklart är normalt. Sedan började de olika avvikande anknytningsmönstren tas upp. Först började jag tvivla på att mitt barn hade ett normalt anknytningsmönster. Det gick över ganska snabbt.

Sedan började jag fundera över min egen personlighet. Jag är uppfostrad till att vara väldigt rationell. Känslor finns, men de ska definitivt inte styra mitt beteende. Jag började på dagis när jag var 6 månader, en mycket känslig tid ur anknytningssynpunkt. Jag har klara tendenser att vara känslomässigt lätt distanserad. Att inte prata så mycket känslor. Nej, vänta jag pratar väl känslor och känner väldigt mycket. Jag gick i terapi för något år sedan. Vi arbetade mycket med mina känslor. Terapeuten hjäpte mig att se och tolka mina reaktioner utifrån en känslomässig utgångspunkt. På föreläsningen förklarades det att just den formen av terapi är vad de distanserade personerna behöver. De behöver hjälp att få ett känslomässigt språk. Vilken tur att jag blev botad ;)