Diagnos: surgubbe

Att jobba inom psykiatrin innebär för mig ett ständigt återkommande funderande kring vem jag är eller vilken sjukdom jag har. Egentligen började det redan på läkarlinjen. Eftersom vi lär oss vilka symptom som är tecken på olika sjukdomar så är det lätt att börja känna efter och kanske tro att man har sjukdomen själv. Jag hade inga större problem med detta, men det hände att jag funderade ibland och jag fick till och med en diagnos under studietiden...

När det gäller psykiatri är det mer komplicerat. Psykiatri handlar om beteenden och känslor som är naturliga till en viss grad och i vissa situationer. Problemet är att de uttrycks i allt för stor utsträckning och i fel situationer. Hur vet jag att jag inte har en störning? Jag kanske är psykotisk! Nej, det låter inte rimligt. Allt jag vet är väl sant? Men... hur beter sig en patient med psykos? I många fall helt normalt. De har föreställningar och tolkningar av omvärlden som är udda, ibland bisarra och de är fast övertygade om att deras tolkning är sann.

Skulle jag kunna ha en sådan föreställning? Nej, allt jag vet är ju sant. Jorden är nästan rund och snurrar runt solen. Vi har val vart 4:e år i Sverige. Rosor kan ha olika färger. osv. Alla dessa saker kan nog de flesta hålla med om. Men jag anser även att det är ohövligt att inte visa hänsyn när man åker kommunalt eller rör sig på allmän plats. Jag anser att de som inte visar hänsyn förtjänar att jag gör livet lite jobbigare för dem. Detta gör att jag ibland beter mig på ett sätt som jag själv skulle betrakta som hänsynslöst. Men det var inte jag som började... Jag vet att argumentationen inte håller. Jag betraktar det inte heller som ett psykotiskt beteende. Det är ett beteende som jag förknippar med en surgubbe. Men det utesluter inte att det är något annat som jag vet som är psykotiskt. Jag får trösta mig med att jag är relativt välfungerande och inte hamnar i konflikter utan att vara medveten om varför.