Som representant för sitt land

Igår gifte sig en av mina vänner med en italiensk pojke. Jag gillar Italien. Efter Sverige och USA så är Italien det land som jag tillbringat mest tid. Jag upplever att italienare i stort är varma, glada, intresserade och respektfulla. Det är ett land som jag har förundrats över. På många sätt verkar ingenting fungera som planerat, men ändå så har det enorma rikedomar och framgångar inom en lång rad av områden.

Under bröllopet igår blev mina positiva bild av Italienare nedsmutsad. Det var nog fler italienare än svenskar på plats. De var högljudda och glada, allt enligt förväntningarna. Tyvärr var de även respektlösa. En god vän till min kompis läste en dikt för bruden. Det var ett känslosamt och starkt ögonblick. Några av italienarna snackade på. När dikten sedan skulle läsas upp på italienska blev situationen helt ohållbar. Den italienska tjej som skulle läsa hade inte en chans att göra sig hörd. När sedan en italiensk man skulle hålla sitt tal så var det helt tyst i församlingen...

Hela situationen blev väldigt provocerande för mig. Jag har idag vaknat med en negativ känsla kring det som hände. Det var egentligen inte så allvarligt, men jag har haft svårt att släppa det. Mitt sug efter att tillrättavisa de italienare som inte skötte sig (vilket var ett fåtal) är starkt. Jag inser att det inte är någon poäng att göra detta. jag pratade lite med mina bordsgrannar om detta. Runt mitt bord satt svenska tjejer som bott i Frankrike en längre tid, franska män och svenska män. Vi konstaterade att italienarna i princip aldrig blir män utan stannar på något sorts pojkstadie hela livet. Detta till skillnad från de franska männen som verkligen är manliga. Kan det här ligga bakom mitt behov av att tillrättavisa? En man tillrättavisar man inte, man resonerar med honom och förväntar sig att han är tydlig i sin ståndpunkt och ödmjuk i sitt sätt att bemöta världen. En pojke tillrättavisas eftersom man inte förväntar sig att han ska förstå ett resonemang med utgångspunkt från hur andra människor kan tänkas uppfatta hans beteende.

Min pappa hade ett allvarligt samtal med mig innan jag åkte på min första utlandsresa utan föräldranärvaro. Han sa att jag som svensk alltid kommer att representera mig själv, men också Sverige när jag är utomlands. Jag är inte bara en gäst utan även en ambassadör och mitt handlande kommer att påverka värdfolkets bild av svenskar hur udda jag än är i förhållande till mina landsmän. Jag undrar hur medvetna italienarna om detta...