2008-12-25

Är Påven homosexuell?

På tal om Påvens inställning till homosexualitet som kom upp i en diskussion som jag haft med MK efter mitt förra bloginlägg.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att Påven representerar en tro och inte en vetenskap. Tyvärr så är det många som följer och lyssnar på honom. Som med allt lyssnande blir det selektivt. Det är lättare att ta till sig att det är en styggelse att vara homosexuell och att man inte får använda kondom än att endast ha sex i äktenskapet. Den mänskliga naturen är sådan. Vi söker och har svårt att motstå njutning (sex) samtidigt som vi är glada att få våra primitiva känslor bekräftade (böghat och ojämlikhet). Jag vill på intet sätt dra alla över en kam. Ni får själva avgöra om ni är jämlika eller hatar bögar, men jag tror inte på er om ni hävdar att ni inte följer någon sorts njutning. Njutningen av att kunna kontrollera sitt beteende trots lustar, t ex.

Något som jag ofta funderat på när det gäller katolska kyrkan är deras förbud mot att präster ingår äktenskap. Detta i kombination med att man inte får ha sex utanför äktenskapet borde göra det mycket svårt att rekrytera präster... Om inte... Kan det vara så att många av de som blir katolska präster försöker undertrycka sin sexualitet? Kan det bero på att samhället de lever i skriker åt dem att det är fel att känna lust inför någon av samma kön eller någon mindreårig eller... Jag vet inte, men det är otvivelaktigt så att man kan dölja tvivelaktiga lustar och impulser bakom en överkontrollerad fasad.

Om vi skulle leka med tanken att Påven är homosexuell så kan han kanske välja att inte agera på sina impulser, men han kan ändå vara rädd för att någon ska komma på honom. Då skulle han kunna dölja sig bakom angrepp mot homosexualitet. Det är nog en alldeles för enkel förklaring. Egentligen tror jag att Påven gör det han tror gagnar mänskligheten bäst. Jag tror tyvärr inte att han gör rätt saker för att uppnå målet...

3 kommentarer:

Märta Kajsa sa...

Har också funderat på det där med prästernas celibat. Det verkar onödigt. Jag menar, bara för att man vill bli katolsk präst och känner nån sorts "kall", så kanske man inte känner kallet att leva i celibat. Då blir det något de måste "offra" istället. Dessutom kan det ju bli svårt för prästerna när de skall vägleda och stötta andra människor i sina liv, när de själva inte har erfarenhet av familjeliv.

Tycker inte heller att kyrkan gör rätt i påhoppen på homosexuella, som ju faktiskt redan är en utsatt grupp i samhället.

Anonym sa...

Man kan också vända på resonemanget och hävda att celibatet är en *nödvändighet* för den som valt att svara på ett verkligt kall. Detta gäller naturligtvis inte bara (katolska) präster. Det pågår just nu en diskussion om detta på min blogg:

http://weredsvadligheter.blogspot.com/2009/03/behovet-av-sublimering.html

Salvan sa...

Tack för era kommentarer!

MK: Jag håller med dig.

Kurt: Jag håller inte med dig. För att en människa ska må bra så behövs det en balans i livet. Denna balans består bl.a. av extrem fokusering (och gärna framgång) i vissa stunder och kärlek närhet och ömhet i andra. En ofrivillig brist på kärlek (jag räknar in den sexuella närheten här) tror jag inte leder till någonting positivt. Ett bra sätt att få en människa fokuserad på sex är att förbjuda sex.