Var sitter psyket?

En kollega har nyligen skrivit i sin blogg att han önskar ett "Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren". Han skriver att debatten förts i Läkartidningen mellan två grupper. "På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv."

Jag har aldrig riktigt förstått debatten. För mig är det inte ett motsatsförhållande som debatteras. Jag är fast övertygad om att psykisk sjukdom är en sjukdom som manifesteras i hjärnan. Orsaken kan vara rent biologisk, men sannolikt så är den en kombination av biologi, psykologi och sociologi. Symtomen är inte heller enbart biologiska utan visar sig i känslor, humör, tankar och beteende. Saker i vår omgivning och i vår kropp påverkar vår hjärna. Hjärnan byggs upp och förändras av alla de impulser som den utsätts för. Vad blir då biologi om hjärnan ständigt förändras av allt den är med om? Vad blir psykologi om allt vi är med om påverkar vårt sätt att tänka, känna och bete oss? Jag har inget givet svar men jag tänker försöka förklara hur jag tänker kring detta.

Hjärnan blir i min förklaringsmodell kopplingsstationen genom vilket allt ska processas. Vi kan påverka människors hjärnor genom de fem sinnena. Vi kan också påverka hjärnan genom kemiska substanser eller fysisk åverkan. Det som kan förändras är hjärnans struktur, våra känslor, tankar och vårt beteende. Förändringen kan vara tillfällig eller permanent. Vissa förändringar är i princip omöjliga att åstadkomma eftersom hjärnans plasticitet inte är obegränsad.

Det jag tänker är alltså att det är sjukdomar som manifesterar sig i hjärnan som vi arbetar med i psykiatrin. Orsaken är inte hjärnan utan arvsanlag, uppväxt, omgivning, tankar, känslor och säkerligen en hel rad andra termer som överlappar och bidrar med sin lilla del till helheten. Sjukdomen visar sig inte genom något annat än hjärnan.

Inom psykiatrin arbetar vi med kroppens mest fascinerande och komplexa organ, men vi gör det indirekt. Hjärnan är för komplex för att vi ska kunna titta direkt på hjärnan och se om något inte fungerar. Vi måste iaktta manifestationen av felet i människans beteende, känslor och tankar.