Rättssäkerhet för läkare

Efter att de senaste dagarna ha läst Läkartidningen och DN angående den barnläkare som nu häktats misstänkt för mord eller dråp av ett spädbarn har jag funderat och förfasats över det som sker.

Det är fortfarande oklart för mig vad som egentligen har hänt och vad läkaren ska ha gjort. Det verkar som att det handlar om ett barn som var för tidigt fött och som pga det och felbehandling blivit hjärnskadat. Ett gemensamt beslut av många inblandade ledde till att man avbröt den konstgjorda andning som barnet fick. Så långt har inget hänt som ligger bakom åtalet.

Det som sedan har hänt är att barnet har fått läkemedel för att minska smärta och lidande. Enligt de uppgifter som framkommit har mängden läkemedel varit så hög att åklagaren anser att det är en aktiv handling av läkaren att ta barnets liv. Det är här det börjar svaja.

Åklagaren lutar sig till synes på ett rättsmedicinskt utlåtande avseende mängden läkemedel i barnets kropp. Hon har inte involverat Socialstyrelsen eller någon annan sakkunskap i granskningen av det som skett. Istället har hon skickat fyra poliser som gripit och arresterat läkaren på dennas arbete.

Det som skett kritiseras nu massivt från flera läkare i ledande positioner, däribland Barbro Westerholm, Hugo Lagercrantz och Eva Nilsson Bågenholm.

Som läkare blir vi uppfostrade att i första hand bota, i andra hand lindra och om inget annat återstår, trösta. Min tolkning av situationen är att läkaren i det aktuella fallet inte kunde bota, barnet var döende. Hon valde då istället att lindra barnets plågor.

Det är mycket möjligt att läkaren agerat inkorrekt eller till och med brottsligt Jag vet inte, men det är inget annat än häktningen som talar för det. Det som oroar mig är att den myndighet som har expertis i att granska läkare och annan sjukvårdspersonal inte har blivit inkopplad. Åklagaren som inte kan ha eller stå för en kompetens när det gäller terminalvård av döende barn har alltså inte rådfrågat den myndighet som vet vad det handlar om.

Det här gör att jag och många med mig känner sig otrygga i sin yrkesutövning. Vi har lärt oss vad som bör göras och hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa våra patienter. Det handlar ibland om svåra beslut där många olika hänsyn måste tas.

I mitt fall handlar det om människor som inte längre vill leva pga att de mår så psykiskt dåligt de ser hela sin framtiden som svart. Jag måste då under den tid som mitt patientmöte tar bedöma och bestämma mig för om patienten kan fortsätta ha kontakt med mig i öppenvård eller om slutenvård är nödvändig. Om patienten inte vill läggas in på sjukhus måste jag bestämma om det är motiverat att frihetsberöva patienten för att förebygga ett eventuellt självmord. Jag måste då väga risken att patienten tar sitt liv de närmaste dagarna mot den kränkning som det innebär att frihetsberöva någon och risken för självmord på lång sikt. Det är mer som går genom huvudet på mig, men det handlar som ni förstår om bedömningar. Jag kan inte se in i framtiden.

Än så länge så har ingen av mina patienter tagit sitt liv när jag har varit ansvarig, men det kan hända. Om det händer önskar jag att någon granskar vad som hänt. Jag önskar att denna någon har kompetens och förståelse för den bedömning som jag gjort och vilka krav man kan ställa på en sådan bedömning. Skräcken skulle vara att en åklagare utan rimlig kompetens beslutar sig för att anhålla mig för att få möjlighet att göra en utredning.

Vi ska alla vara lika inför lagen. Ingen får döda en annan människa (med undantag för kungen om jag förstått rätt). Det gör också att vi alla har rätt till en korrekt utredning och en sakkunnig granskning om vi är misstänkta för något.

Läkare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det kanske har skett i det här fallet med barnläkaren. Åklagare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det skulle jag drista mig till att säga att det har skett i detta fall.

Åklagaren har inte offentligt presenterat övertygande uppgifter om att ett brott har begåtts. Hon har inte använt sig av extern expertis som ställt sig bakom det hon åtalar för. Sammantaget gör detta att många läkare nu funderar över hur de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som är etiskt och medicinskt bäst.

När åtal på tillsynes lösa grunder är en risk som måste vägas in riskerar patienter att bli lidande genom att de inte får den lindring som de skulle må bra av i livets slutskede eller den frihet att själva välja om de vill slutenvårdas eller inte för sin dödslängtan.

Tillägg 20090309: En sjukhuspräst som varit verksam på barnsjukhus har skrivit i Läkartidningen