Inlägg
Alla kommentarer
Mina floskler om livet, del 1:
Det är många som funderar på och resonerar kring vad som kommer att hända efter det att vi dör. Vi vet trots allt inget om detta, men alla har rätt att fundera och tro. För mig verkar det dock mer värdefullt att istället fokusera på det liv vi har fram till dess att vi dör. Av samma anledning är jag relativt ointresserad av hur en människa haft det i dödsögonblicket. Det är mer intressant att veta hur de mått under hela sina liv.
Efter att ha lyssnat på Sommar i P1 kom jag fram till att jag vill skriva ner några saker som jag tror på. Det har att göra med att jag hört något för många floskler i några av de senaste programmen. Min inspiration kommer ffa från Elizabeth Gummesson och Katerina Janouch.
Elizabeth Gummesson har jag skrivit om tidigare, men då visste jag inte vad hon hette. Mitt inlägg handlade om självhjälpsböcker. Både Elizabeth och Katerina berättar om sina liv, men på något sätt får de mig att tro att de berättar om hur de vill att deras liv ska vara, inte hur deras liv är.
Vi har planer på att byta fönster. För någon dag sedan var jag på ett byggvaruhus och hörde mig för om deras fönster. Jag blev rekommenderad att prata med en säljare som var duktig på fönster. Säljarens första fråga var: "Vill du ha bra eller dåliga fönster?"... Jag blev tyst. Det gick en hel del tankar genom mitt huvud, men jag ville inte vara oförskämd. Jag tittade på försäljaren och sa efter en stund: "Jaa... Det var en märklig fråga. Hur definierar du bra?". Jag fick inget svar på min fråga. Vi pratade oss fram till vad jag ville ha. Säljaren rekommenderade allt möjligt på vägen som jag tydligt förklarat att jag inte ville ha. Informationen kantades av en massa floskler i stil med att "ett bättre fönster är bättre" och "allt man investerar i huset får man tillbaka flera gånger om när man säljer". Jag fick e-postadress så jag kan skicka offertförfrågan med de mått som fönstren har. Innan jag gick hann säljaren säga åt mig att "gå hem och höra med regeringen".
Hur gammal tror ni försäljaren var? Vilket kön?
Det är inte ofta jag stöter på dem längre. De är bra på att snacka. Tyvärr så är det en väldig massa babbel som inte ger mycket information, gärna förvrängs informationen och får en att känna sig lite korkad om man inte gör som de säger eller håller med dem. Svaren på frågorna man ställer blir sällan raka. Jag ville tex veta vilken prisskillnad det skulle bli mellan två olika fönster. Till svar fick jag hur mycket rabatt säljaren kunde ge. När jag frågat igen fick jag reda på att de fönster som jag var intresserad av, som först påstods vara mycket dyrare, visade sig vara billigare i det utförande som jag ville ha. De var betydligt dyrare i det utförande försäljaren tyckte att jag borde ha.
Jag antar att det finns någon sorts fördel med att sälja genom att fokusera på relation istället för information. Jag vet inte om vinsten ffa ligger i att man säljer mer, om det gör att man känner sig mer kompetent eller om det bara får en att tycka bättre om sitt jobb. Eftersom jag har semester och inte utsätts speciellt mycket komplicerad kommunikation blev jag lite stimulerad och försökte vända konversationen till min fördel. Jag tror att jag lyckades hyggligt bra. När jag kom hem kände jag att jag hade bra koll på vad som krävdes av mig för att få en offert på de fönster som JAG vill ha. Mitt förtroende för försäljaren är inte speciellt gott.
Det märkliga i detta är att jag använder en del liknande teknik när jag erbjuder mina patienter olika former av behandling. Jag försöker informera så gott det går om för och nackdelar med olika sorters behandling, men det har endast ett begränsat värde. I slutändan bygger en stor del av min framgång i att förbättra situationen för patienten på den relation som jag har med patienten. Känner sig patienten trygg med mig, litar på min goda intention och mitt omdöme så har jag större möjligheter att hjälpa patienten. Det ökar chansen att jag kan påverka patienten att göra bra livsval och därmed optimera chansen att kunna må bättre. Egentligen är det inte så konstigt. Det är oerhört svårt att förutsäga resultatet av olika behandlingar. Det bygger mycket på en bedömning. När det gäller fönster är resultatet mer konkret och förutsägbart. Det borde kunna vara ett rent informationssamtal...
Nu säljs PirateBay. Tanken är att det ska bli en laglig fildelningstjänst där man har möjlighet att ersätta upphovsrättsinnehavare för det man laddar ner. Jag tycker att det låter intressant, men vad händer med gratisnedladdningen? Det givna skulle väl vara att någon öppnade en liknande service som PirateBay har varit hittills och kallar den för ParrotBay. Synd att hemsidan är tagen av ett spritföretag...
Jag tror fortfarande mer på Spotify. Det är skönt att någon annan har ansvar för mitt bibliotek.
För mig är sex lika viktigt, kanske till och med viktigare än samtalet i ett kärleksförhållande. När jag uttalar detta får jag ofta kommentarer som antyder att jag är en mansgris. Varför? Det är till synes helt OK att avsluta ett förhållande för att konversationen inte fungerar längre.
Har det att göra med att sex upplevs som mer intimt? Jag har trots allt bara sex med min käresta. Om jag gör slut pga att sexet inte är tillräckligt bra så tolkas det lätt av omgivningen som att min partner inte är "bra i sängen". Gör jag slut pga att konversationen inte fungerar så kan alla som känner min partner dra sina egna slutsatser. Det kan då snarare uppfattas som att det är jag som har problem med samtalets konst. Det är med andra ord inte lika utlämnande. Detta förutsätter att våra bekanta i större utsträckning har pratat med oss än haft sex med oss (vilket jag tror är det vanliga i alla kulturer med möjliga undantag inom porrindustrin och på vissa sex-klubbar).
Jag är fast övertygad om att både sex och samtal behövs för att en relation ska fungera bra. Hur man har sex och på vilket sätt man samtalar är upp till varje par. Varför blir det svårt att prata om det?
Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...
Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.
Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.
Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.
Det mumlas mycket i de psykodynamiska terapeutleden. Man känner sig förfördelad i och med de satsningar och den fokusering som görs för KBT och den nedmontering som sker inom psykodynamisk terapi. Det är förståligt. Är man upplärd enligt en teori som känns hållbar så är det jobbigt om man inte känner sig behövd och uppskattad.
Jag är inte terapeut. Jag försöker suga åt mig all kunskap som jag kan från samtliga terapiinriktningar. En sak har slagit mig. KBT verkar betydligt mer dynamisk när det gäller metoder och utveckling än psykodynamisk terapi. Har detta att göra med samma förändring i samhället som gör att konservativa politiker vill ha stora förändringar i samhället?
