ParrotBay

Nu säljs PirateBay. Tanken är att det ska bli en laglig fildelningstjänst där man har möjlighet att ersätta upphovsrättsinnehavare för det man laddar ner. Jag tycker att det låter intressant, men vad händer med gratisnedladdningen? Det givna skulle väl vara att någon öppnade en liknande service som PirateBay har varit hittills och kallar den för ParrotBay. Synd att hemsidan är tagen av ett spritföretag...

Jag tror fortfarande mer på Spotify. Det är skönt att någon annan har ansvar för mitt bibliotek.

Samtal och sex

För mig är sex lika viktigt, kanske till och med viktigare än samtalet i ett kärleksförhållande. När jag uttalar detta får jag ofta kommentarer som antyder att jag är en mansgris. Varför? Det är till synes helt OK att avsluta ett förhållande för att konversationen inte fungerar längre.

Har det att göra med att sex upplevs som mer intimt? Jag har trots allt bara sex med min käresta. Om jag gör slut pga att sexet inte är tillräckligt bra så tolkas det lätt av omgivningen som att min partner inte är "bra i sängen". Gör jag slut pga att konversationen inte fungerar så kan alla som känner min partner dra sina egna slutsatser. Det kan då snarare uppfattas som att det är jag som har problem med samtalets konst. Det är med andra ord inte lika utlämnande. Detta förutsätter att våra bekanta i större utsträckning har pratat med oss än haft sex med oss (vilket jag tror är det vanliga i alla kulturer med möjliga undantag inom porrindustrin och på vissa sex-klubbar).

Jag är fast övertygad om att både sex och samtal behövs för att en relation ska fungera bra. Hur man har sex och på vilket sätt man samtalar är upp till varje par. Varför blir det svårt att prata om det?

Vem känner mina känslor?

Jag har nyligen gjort en längre resa och hälsade då bl.a. på en vän. En bekant till honom berättade för mig att hennes pappa är psykoterapeut. Hon visste inte riktigt om han är psykodynamisk eller KBT terapeut, men hon berättade att han drev henne till vansinne genom att säga saker som: "Jag märker att du är arg. Du är egentligen inte arg på mig, så vad är det som gör dig arg?". Själv ansåg hon inte att hon var arg, men upprörd och möjligen stressad. Jag konstaterade att pappan sannolikt var psykodynamiker och bekräftade att jag också blir arg när någon tar över tolkningsföreträdet av mina känslor...

Jag använder mig av mina egna känslor i arbetet ibland för att tolka patienten. Det är ett psykodynamiskt tillvägagångssätt som kan vara rätt så effektivt om man lär sig att skilja ut vad som är vad. Mina känslor handlar trots allt mycket om hur jag fungerar, men mitt sätt att fungera och de känslor som patienten framkallar kan hjälpa mig att förstå vad som kan vara problemet för patienten. Detta betyder dock inte att jag utifrån mina känslor tänker att jag har bättre insikt i vad patienten upplever än vad patienten har själv. Nu vill jag inte hävda att alla psykodynamiska terapeuter säger sig ha tolkningsföreträde över sina patienter, men det ligger betydligt närmare till hands för dem än för KBT-terapeuter.

Enligt min erfarenhet av KBT (grundutbildning på ca 1,5 år) så är KBT-terapeuter väldigt noga med att utropa patienten till expert på sina egna känslor.

Enligt min erfarenhet som patient i en psykodynamisk terapi så försökte min terapeut aldrig tala om för mig vad jag känner eller tycker. Hon lät mig berätta och hjälpte mig att tolka. Det hon var fantastiskt bra på var att märka när något som jag berättade om berörde mig känslomässigt.

Är KBT mer dynamiskt?

Det mumlas mycket i de psykodynamiska terapeutleden. Man känner sig förfördelad i och med de satsningar och den fokusering som görs för KBT och den nedmontering som sker inom psykodynamisk terapi. Det är förståligt. Är man upplärd enligt en teori som känns hållbar så är det jobbigt om man inte känner sig behövd och uppskattad.

Jag är inte terapeut. Jag försöker suga åt mig all kunskap som jag kan från samtliga terapiinriktningar. En sak har slagit mig. KBT verkar betydligt mer dynamisk när det gäller metoder och utveckling än psykodynamisk terapi. Har detta att göra med samma förändring i samhället som gör att konservativa politiker vill ha stora förändringar i samhället?

Bank på glid

Jag är kund hos Skandiabanken. Det har varit en bra bank i mina ögon. Internetbanken har fungerat bra och systemet med All-i-ett konto som gav bra ränta kändes tilltalande. Sedan nyår har det börjat hända saker som gör att jag börjar tappa förtroendet för Skandiabanken.

I höstas kopplade jag ett kreditkort till mitt Allt-i-ett konto. Kreditkortet är avgiftsfritt och Bankkortet kostar en liten summa varje år. Jag sparar pengar så länge som jag undviker att ta ut i bankomat. Varje månad får jag en Avi för att betala kreditkortet. Denna Avi kommer elektroniskt i banken, men jag måste själv gå in och ändra till rätt summa för att den ska dras. Det går inte att koppla till autogiro. Glömmer jag så får jag betala ränta. Det känns inte optimalt, men är väl OK. Jag glömde betala i tid vid årsskiftet. Det rörde sig om en räkning på drygt 10.000:-. Jag betalade in summan 2 dagar försent. Trots att jag betalat in pengarna och därmed gick miste om ränta på dem (från Skandiabanken) så var jag tvungen att betala ränta på kreditkortet för 1 månad. Systemet känns inte kundcentrerat.

Under de senaste 2 veckorna har 2 representanter från Skandiabanken ringt mig. Den förste ville höra vad jag tyckte om banken och erbjöd mig sedan att öppna ett sparkonto eller någon form av jubileumskonto som skulle ge extra bra ränta i 3-6 månader om jag band pengarna under 3-6 månader. Han ville även att jag skulle öppna ett konto till min snart 3-åriga dotter. När jag undrade vad hon skulle med det till sa han att det kan vara bra att ha om mor- eller farföräldrar vill ge henne pengar. Jag upplyste om att hon i och för sig tycker om pengar, men knappast på ett konto. Pengar är roliga att stoppa i spargrisen för att sedan hällas ut och stoppas in igen. Nästa argument blev att det är lika bra att ha ett konto och när min dotter är 11 år så kan hon få ett eget bankkort... Jag kände att vi kunde avvakta lite. Hans slutliga argument blev en fråga. Varför ska vi inte öppna ett bankkonto åt din dotter? Min fundering är för vems skull? Hon har inget behov. Jag vill inte. Är det för bankens skull?

Den andra representanten undrade varför jag funderar på att flytta mina pensionspengar från deras bank. Jag förklarade att jag inte tycker att avkastningen är tillräckligt bra i goda tider för att motivera den enorma minskning som skett nu när det är dåliga tider. Hon var mycket förstående och sa att jag tänkte rätt, men började ändå försöka få mig att flytta mina pengar till allehanda olika konton, däribland sparkonto och jubileumskonto (eller vad de kallar det).

Idag fick vi en påminnelseavi på en räkning. Efter lite efterforskande visade det sig att räkningen var registrerad, men inte betald eftersom det saknades täckning den dag den skulle dras. Nu finns det täckning. Vi har inte fått något meddelande från banken att det saknades täckning eller att vi måste lägga in räkningen igen för att den ska betalas. Det kostar oss 50:-. Vi har själva slarvat, men det hade inte krävts mycket av banken för att underlätta detta för oss.

Min poäng är att en bra bank fokuserar på att förenkla för sina kunder. Den ger bra ränta på det konto som kunden har och skapar inte nya konton som man måste ta ställning till och flytta pengarna till. Det blir extra påtagligt när man säger att man måste flytta pengarna från Allt-i-ett kontot till ett sparkonto. Vad står Allt-i-ett för? En bra bank lägger ner tid på att skapa system som hjälper kunden. En bra bank betalar tillbaka månadsräntan som de tagit ut för en kreditbetalning som var 2 dagar sen. En bra bank lägger ner tid på att hjälpa sina kunder. En bra bank försöker inte sälja tjänster som inte efterfrågas och den försöker ffa inte övertala till onödiga transaktioner. Skandiabanken har varit en bra bank. Något hände vid årsskiftet. Hur blir det framöver? Det kanske är dags att leta efter en bättre bank... Finns det?

USAs svar på Anna Odell?

Anna Odell spelade psykotisk januari 21. Februari 11 var Joaquin Phoenix på David Lettermans Late Show och verkade nästan frånvarande. Jessika Gedin pratade om händelserna på Spanarna i P1 februari 20. Hon liksom jag ser en koppling mellan händelserna.

Det är svårt att tro att Joaquin Phoenix släpps fram hela vägen till en liknande intervju av producenten för hans senaste film, sin agent och producenten för Late Show om han verkligen har blivit psykiskt sjuk. Det är dock svårt att veta med säkerhet. Trots att jag blir lite road av klippet upplever jag det mest som ganska störande. Letterman är allt annat än hänsynsfull. Publiken skrattar åt det som inte kan beskrivas som annat än lyteskomik. Letterman driver uppenbart med Joaquin just för att Joaquin inte hänger med eller förstår vad som händer.

Jag önskar att Letterman gått hårt åt Tom Cruise istället. Toms syn på psykisk sjukdom och psykiatri är kraftigt inspirerad av scientologerna och värt att ifrågasätta, ffa utifrån Toms upphöjda självbild som expert i psykiatrins historia och psykiatriska behandlingar.

Om vi utgår från att Joaquin Phoenix håller på att göra en Borat så har Joaquin, Borat och Anna Odell något gemensamt. De utsätter människor för sina konstverk utan att först fråga om lov. Åtminstone så tror jag inte att Sasha Baron Cohen frågat om lov. Han har sannolikt förklarat att han spelar in en dokumentär för sina tittare i Kazakstan. Jag tror att han presenterat sig som Borat.

Jag är övertygad om att Sasha fått tillstånd av de som han filmade innan han visade filmen. Det är här skillnaden med Anna uppenbarar sig. Borat har utsatt människor för ett skämt och då ffa genom att spela riktigt underlig själv. Det roliga ligger i att se hur olika människor hanterar hans extrema brist på politisk korrekthet. Många som blir utsatta för någonting sådant tycker att det är ganska roligt. De får inte som sjukvårdpersonalen i Annas fall en känsla av att vara lurade. En känsla av att ha prioriterat helt fel när det gäller fördelningen av resurser under en hel natt. Jag kan inte tänka mig att Anna kommer att be om lov innan hon ställer ut sitt konstverk. Om hon ber om lov kommer hon med stor sannolikhet att få ett nej.

Varför Joaquin beter sig udda vet vi inget om ännu...

Rättssäkerhet för läkare

Efter att de senaste dagarna ha läst Läkartidningen och DN angående den barnläkare som nu häktats misstänkt för mord eller dråp av ett spädbarn har jag funderat och förfasats över det som sker.

Det är fortfarande oklart för mig vad som egentligen har hänt och vad läkaren ska ha gjort. Det verkar som att det handlar om ett barn som var för tidigt fött och som pga det och felbehandling blivit hjärnskadat. Ett gemensamt beslut av många inblandade ledde till att man avbröt den konstgjorda andning som barnet fick. Så långt har inget hänt som ligger bakom åtalet.

Det som sedan har hänt är att barnet har fått läkemedel för att minska smärta och lidande. Enligt de uppgifter som framkommit har mängden läkemedel varit så hög att åklagaren anser att det är en aktiv handling av läkaren att ta barnets liv. Det är här det börjar svaja.

Åklagaren lutar sig till synes på ett rättsmedicinskt utlåtande avseende mängden läkemedel i barnets kropp. Hon har inte involverat Socialstyrelsen eller någon annan sakkunskap i granskningen av det som skett. Istället har hon skickat fyra poliser som gripit och arresterat läkaren på dennas arbete.

Det som skett kritiseras nu massivt från flera läkare i ledande positioner, däribland Barbro Westerholm, Hugo Lagercrantz och Eva Nilsson Bågenholm.

Som läkare blir vi uppfostrade att i första hand bota, i andra hand lindra och om inget annat återstår, trösta. Min tolkning av situationen är att läkaren i det aktuella fallet inte kunde bota, barnet var döende. Hon valde då istället att lindra barnets plågor.

Det är mycket möjligt att läkaren agerat inkorrekt eller till och med brottsligt Jag vet inte, men det är inget annat än häktningen som talar för det. Det som oroar mig är att den myndighet som har expertis i att granska läkare och annan sjukvårdspersonal inte har blivit inkopplad. Åklagaren som inte kan ha eller stå för en kompetens när det gäller terminalvård av döende barn har alltså inte rådfrågat den myndighet som vet vad det handlar om.

Det här gör att jag och många med mig känner sig otrygga i sin yrkesutövning. Vi har lärt oss vad som bör göras och hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa våra patienter. Det handlar ibland om svåra beslut där många olika hänsyn måste tas.

I mitt fall handlar det om människor som inte längre vill leva pga att de mår så psykiskt dåligt de ser hela sin framtiden som svart. Jag måste då under den tid som mitt patientmöte tar bedöma och bestämma mig för om patienten kan fortsätta ha kontakt med mig i öppenvård eller om slutenvård är nödvändig. Om patienten inte vill läggas in på sjukhus måste jag bestämma om det är motiverat att frihetsberöva patienten för att förebygga ett eventuellt självmord. Jag måste då väga risken att patienten tar sitt liv de närmaste dagarna mot den kränkning som det innebär att frihetsberöva någon och risken för självmord på lång sikt. Det är mer som går genom huvudet på mig, men det handlar som ni förstår om bedömningar. Jag kan inte se in i framtiden.

Än så länge så har ingen av mina patienter tagit sitt liv när jag har varit ansvarig, men det kan hända. Om det händer önskar jag att någon granskar vad som hänt. Jag önskar att denna någon har kompetens och förståelse för den bedömning som jag gjort och vilka krav man kan ställa på en sådan bedömning. Skräcken skulle vara att en åklagare utan rimlig kompetens beslutar sig för att anhålla mig för att få möjlighet att göra en utredning.

Vi ska alla vara lika inför lagen. Ingen får döda en annan människa (med undantag för kungen om jag förstått rätt). Det gör också att vi alla har rätt till en korrekt utredning och en sakkunnig granskning om vi är misstänkta för något.

Läkare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det kanske har skett i det här fallet med barnläkaren. Åklagare kan begå fel i sin yrkesutövning. Det skulle jag drista mig till att säga att det har skett i detta fall.

Åklagaren har inte offentligt presenterat övertygande uppgifter om att ett brott har begåtts. Hon har inte använt sig av extern expertis som ställt sig bakom det hon åtalar för. Sammantaget gör detta att många läkare nu funderar över hur de ska kunna utföra sitt arbete på det sätt som är etiskt och medicinskt bäst.

När åtal på tillsynes lösa grunder är en risk som måste vägas in riskerar patienter att bli lidande genom att de inte får den lindring som de skulle må bra av i livets slutskede eller den frihet att själva välja om de vill slutenvårdas eller inte för sin dödslängtan.

Tillägg 20090309: En sjukhuspräst som varit verksam på barnsjukhus har skrivit i Läkartidningen