Nyliberal

Idag anklagade en patient mig för att vara nyliberal. Jag försöker få honom att fokusera på det han kan förändra dvs hans eget beteende. Han menar att han har en sjukdom eller kanske snarare ett handikapp som gör att han inte kan förändras samtidigt som han vill ha hjälp att förändras. Det blir snabbt komplext och som vanligt när man pratar om sig själv så har han svårt att ta ett steg tillbaka och titta på sig själv från nya vinklar. Jag misslyckades att nå honom.

Han kanske har rätt. Jag tror att människan kan styra sitt beteende, att vi har ett ansvar. Vi har olika förmåga och förutsättningar att ta ansvar, men till slut så är det vi själva som har störst möjlighet att påverka hur vi beter oss. Jag håller inte med om den mer politiska aspekten av nyliberalismen och jag har definitivt inte en fundamentalistisk syn.

Det är svårt att bedöma hur mycket ansvar en människa klarar av att ta. I mitt jobb är det viktigt att inte ta över det ansvar som patienten själv klarar av att ta. Det är viktigt att inte subventionera en patient som försöker undvika ansvar. Samtidigt är det viktigt att inte belasta en patient med mer ansvar än han klarar av. Denna balans är delikat, men det hjälper ingen att frossa i sin egen patologi.