Självhjälpsböcker för vems själv

Jag har tidigare varit inne på detta tema när jag skrev om Raymond Ahlgrens sommarprat. Igår såg jag på Skavland på SVT. Han hade bjudit in en författare som skrivit en självhjälpsbok om att vara "good enough". Jag minns inte vad hon heter och hennes namn finns inte på SVTs Skavlandhemsida. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill resonera om fenomenet snarare än just hennes insats i literaturhistorien.

På samma sätt som så många andra självhjälpare så hade hon hjälpt sig själv och nu skrivit en bok om hur man som hon kan hjälpa sig själv. Det uppstår ett problem. Vi är inte alla som hon. Vi utgår inte från samma grund som hon. Vi fortsätter inte arbeta när vi har smärtor i magen som gör att vi inte kan stå upprätt. Det är svårt att förklara vägen för en människa om man inte vet var hon står. Känns Kierkgaard igen?

Är det pga brist på litterär talang som man inte väljer att skriva en roman på temat med sitt eget liv som bas istället för att skriva en kokbok? Jag har inte läst någon av självhjälparnas böcker, men hört en del intervjuer. I en kokbok är ett av de viktigaste delarna uppstaplandet av ingredienserna. Jag tror inte ingredienserna är medräknade i självhjälpsböckerna, men det varierar säkert.

Hur ser det ut i boklådornas avdelningar för självhjälpsböcker? Är de uppdelade utifrån personlighetstyper eller vad man vill uppnå? Jag ser framför mig hur man kan leta i sektionen för osäkra, högpresterande, själviska, följsamma, uttråkade, blyga, mfl. eller kombinationer av olika egenskaper.

Vill vi verkligen ha hjälp av människor som bara kokat en soppa, även om den blev god tillslut?

En galen installation

I onsdags kväll arbetade jag på Stockholms Läns Landstings psykiatriska akutmottagning. Vi hade mycket att göra. Det kom in flera polistransporter med patienter som var utagerande under kvällen. Jag är inte säker på hur många, men det var minst tre. Jag tog inte själv hand om den konstfacksstudent som spelade psykotisk, men jag hörde talas om henne redan under kvällen eftersom hon var ovanligt svår att lugna. Dagen efter gav hon sig till känna genom sitt 15-sidiga häfte "Att rekonstruera en psykos". Hon ombads omedelbart att lämna avdelningen där hon vårdats. Jag tänker inte gå igenom hela häftet här, endast citera den avslutande sammanfattning.

"RESUMÉ

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor."

Konstfack, Anna Odell, 2008

Efter att ha läst vad Anna har att skriva tror jag inte att hon är ute efter att skada eller förolämpa någon, men hon och konstfack verkar inte ha vidtagit de åtgärder som man kan förvänta sig innan man involverar ofrivilliga i experiment. Det finns etiska riktlinjer om vad man får och inte får göra i samband med forskning. Dessa borde man ta del av även som konstnär när man involverar personer som rimligtvis inte har möjlighet att välja om de vill delta eller inte. Det är inte möjligt att välja vilka man vill ta hand om och hjälpa när man jobbar på en akutmottagning. Om någon inte går att kommunicera med samtidigt som hon är våldsam har man inte mycket val. Det är alltid jobbigt att frihetsberöva någon. Jag har skrivit om detta tidigare.

Att man betraktar psykiatrin som något som måste granskas och som ett "slutet rum" är kanske inte så konstigt när man har en föreställningsvärld där det är OK att utnyttja andra på det sätt som gjordes i konstens namn i onsdags. Problemet är att psykiatrin är sluten av samma anledning som all vård är sluten. Det handlar inte om att vi som arbetar inom psykiatrin ska ha möjlighet att bete oss som vi vill. Det handlar om att alla patienter har rätt till en god vård utan att riskera att hela samhället får inblick i hur de mår och hur deras föreställningsvärld ser ut. Alla som mår dåligt har rätt att söka hjälp på S:t Görans psykakut. Det är få inrättningar i dagens samhälle som är så öppna. När det gäller behandlingsmetoder så finns det mängder av vårdprogram, riktlinjer och vetenskapliga artiklar som ligger till grund för det vi gör. Problemet är kanske att det blir oöverskådligt och ogenomträngligt för en lekman. Just därför har vi en granskande myndighet, Socialstyrelsen. Jag ser en fördel med att media och Socialstyrelsen granskar psykiatrin. När konstfack eller enskilda konstnärer ger sig in i leken blir det lätt på bekostnad av integritet och potentiellt farligt.

Jag hoppas att Anna får en räkning på den verkliga kostnaden för hennes vård och polisingripandet. Hennes konstprojekt ska inte subventioneras med hjälp av pengar avsedda för att ta hand om psykiskt sjuka. Jag hoppas även att Anna personligen ber om ursäkt till alla de som utfört sina arbetsuppgifter i tron att hon var sjuk och alla patienter som var på akuten den kvällen.

En fråga infinner sig. Det finns flera studenter från konstfack som behandlas inom psykiatrin. Är de också med i projektet? Hur ska jag göra om Anna söker hjälp från psykiatrin och jag förväntas bedöma hennes tillstånd. Ska jag som jag brukar ta det hon säger som sant eller ska jag utgå från att hon är konstnär...

Både Aftonbladet, SR och Metro har skrivit om det som inträffade.

Tillägg 090127:

Nu har DN och SvD skrivit om det också...

Tillägg 090131:

Nu har många skrivit om detta, men vad jag kunnat se så har det inte framkommit så mycket mer om själva händelsen och tanken bakom. Räkningen för vården lär ha skickats till konstfack.

Tautologi

"Dom som drabbas är oftast fattiga utan pengar"

Morgon ekot P1 20030701 06:15

Distributionsrätt

Psykiatern tipsade nyligen om en websida som jag uppskattar att läsa: Psykologifabriken

Ett inlägg av Linda handlar om boken The Long Tail av Chris Andersson. Jag har inte läst boken, men Lindas referat och kommentarer gör att jag tror att budskapet är något som jag håller med om och tror på. Jag skrev en kommentar som jag även publicerar här nedan.

"Spännande Linda!

Jag gillar tankarna som du tar med dig från boken. Det är lätt att förstå att de etablerade jättestora mediabolagen är rädda för utvecklingen. De pratar om upphovsrätt, men det stora problemet som de står inför är att de inte kommer att kunna tjäna stora pengar på distributionsrätten av materialet. Med tjänster som Spotify kan upphovsmännen få betalt utifrån hur många som lyssnar, ungefär som av stim.Att det skulle skada en artist att man lyssnar på artistens låtar är lika absurt som att det skulle skada en journalist om man läser journalistens texter eller lyssnar på vad de säger på radio.

Tack för en intressant blogg!"

Var sitter psyket?

En kollega har nyligen skrivit i sin blogg att han önskar ett "Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren". Han skriver att debatten förts i Läkartidningen mellan två grupper. "På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv."

Jag har aldrig riktigt förstått debatten. För mig är det inte ett motsatsförhållande som debatteras. Jag är fast övertygad om att psykisk sjukdom är en sjukdom som manifesteras i hjärnan. Orsaken kan vara rent biologisk, men sannolikt så är den en kombination av biologi, psykologi och sociologi. Symtomen är inte heller enbart biologiska utan visar sig i känslor, humör, tankar och beteende. Saker i vår omgivning och i vår kropp påverkar vår hjärna. Hjärnan byggs upp och förändras av alla de impulser som den utsätts för. Vad blir då biologi om hjärnan ständigt förändras av allt den är med om? Vad blir psykologi om allt vi är med om påverkar vårt sätt att tänka, känna och bete oss? Jag har inget givet svar men jag tänker försöka förklara hur jag tänker kring detta.

Hjärnan blir i min förklaringsmodell kopplingsstationen genom vilket allt ska processas. Vi kan påverka människors hjärnor genom de fem sinnena. Vi kan också påverka hjärnan genom kemiska substanser eller fysisk åverkan. Det som kan förändras är hjärnans struktur, våra känslor, tankar och vårt beteende. Förändringen kan vara tillfällig eller permanent. Vissa förändringar är i princip omöjliga att åstadkomma eftersom hjärnans plasticitet inte är obegränsad.

Det jag tänker är alltså att det är sjukdomar som manifesterar sig i hjärnan som vi arbetar med i psykiatrin. Orsaken är inte hjärnan utan arvsanlag, uppväxt, omgivning, tankar, känslor och säkerligen en hel rad andra termer som överlappar och bidrar med sin lilla del till helheten. Sjukdomen visar sig inte genom något annat än hjärnan.

Inom psykiatrin arbetar vi med kroppens mest fascinerande och komplexa organ, men vi gör det indirekt. Hjärnan är för komplex för att vi ska kunna titta direkt på hjärnan och se om något inte fungerar. Vi måste iaktta manifestationen av felet i människans beteende, känslor och tankar.

Är Påven homosexuell?

På tal om Påvens inställning till homosexualitet som kom upp i en diskussion som jag haft med MK efter mitt förra bloginlägg.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att Påven representerar en tro och inte en vetenskap. Tyvärr så är det många som följer och lyssnar på honom. Som med allt lyssnande blir det selektivt. Det är lättare att ta till sig att det är en styggelse att vara homosexuell och att man inte får använda kondom än att endast ha sex i äktenskapet. Den mänskliga naturen är sådan. Vi söker och har svårt att motstå njutning (sex) samtidigt som vi är glada att få våra primitiva känslor bekräftade (böghat och ojämlikhet). Jag vill på intet sätt dra alla över en kam. Ni får själva avgöra om ni är jämlika eller hatar bögar, men jag tror inte på er om ni hävdar att ni inte följer någon sorts njutning. Njutningen av att kunna kontrollera sitt beteende trots lustar, t ex.

Något som jag ofta funderat på när det gäller katolska kyrkan är deras förbud mot att präster ingår äktenskap. Detta i kombination med att man inte får ha sex utanför äktenskapet borde göra det mycket svårt att rekrytera präster... Om inte... Kan det vara så att många av de som blir katolska präster försöker undertrycka sin sexualitet? Kan det bero på att samhället de lever i skriker åt dem att det är fel att känna lust inför någon av samma kön eller någon mindreårig eller... Jag vet inte, men det är otvivelaktigt så att man kan dölja tvivelaktiga lustar och impulser bakom en överkontrollerad fasad.

Om vi skulle leka med tanken att Påven är homosexuell så kan han kanske välja att inte agera på sina impulser, men han kan ändå vara rädd för att någon ska komma på honom. Då skulle han kunna dölja sig bakom angrepp mot homosexualitet. Det är nog en alldeles för enkel förklaring. Egentligen tror jag att Påven gör det han tror gagnar mänskligheten bäst. Jag tror tyvärr inte att han gör rätt saker för att uppnå målet...

Bögskräck

När jag var tonåring tyckte jag inte om bögar. Jag trodde att man var tvungen att inte tycka om bögar för att inte bli betraktad som bög. Det var helt OK att inte tycka om bögar. Bög var ett skälsord... Mot slutet av mina tonår började jag låtsas att jag var homosexuell. Det var ett sätt att göra mina jämnåriga kamrater lite osäkra. Det var som mest framgångsrikt när jag gjorde militärtjänstgöring. Jag trodde att jag gjorde det för att utmana fördomar och göra lumparkompisarna osäkra, men redan då konstaterade jag att det gav mig någon sorts makt.

Efter ett inslag i radio har jag funderat kring en sak. Man påstod att homofobin var större i samhällen där kvinnan har lägre status jämfört med samhällen där kvinnan har högre status. Kan det finnas en koppling? I Brasilien lär det vara så att man är bög om man är den som blir penetrerad. Den som penetrerar är inte bög.

Jag har aldrig riktigt förstått varför bögar blir utsatta för våld. Min tanke har varit att det handlar om undertryckta homosexuella lustar som väcks och som man inte vill veta av. För att hantera detta ger man sig på budbäraren...

Tänk om det är så att våldet mot bögar har att göra med en inneboende känsla av makt. Mannen har mer makt än kvinnan. Den som penetrerar har större makt än den som blir penetrerad. En man som vill penetrera andra män utstrålar då en vilja att ta makt över andra män.

Således skulle viljan att slå bögar komma från att man har en ojämlik syn på samhället. Det skulle inte handla om en rädsla för den egna sexualiteten utan snarare en rädsla att förlora makten, att bli dominerad. Detta blir ytterligare en anledning till att fortsätta arbeta för jämställdhet och var och ens rätt till sin egen sexualitet. Rätten att själv få bestämma med vem och hur man vill ha sex eller kanske ffa inte vill ha sex.