Var sitter psyket?

En kollega har nyligen skrivit i sin blogg att han önskar ett "Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren". Han skriver att debatten förts i Läkartidningen mellan två grupper. "På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv."

Jag har aldrig riktigt förstått debatten. För mig är det inte ett motsatsförhållande som debatteras. Jag är fast övertygad om att psykisk sjukdom är en sjukdom som manifesteras i hjärnan. Orsaken kan vara rent biologisk, men sannolikt så är den en kombination av biologi, psykologi och sociologi. Symtomen är inte heller enbart biologiska utan visar sig i känslor, humör, tankar och beteende. Saker i vår omgivning och i vår kropp påverkar vår hjärna. Hjärnan byggs upp och förändras av alla de impulser som den utsätts för. Vad blir då biologi om hjärnan ständigt förändras av allt den är med om? Vad blir psykologi om allt vi är med om påverkar vårt sätt att tänka, känna och bete oss? Jag har inget givet svar men jag tänker försöka förklara hur jag tänker kring detta.

Hjärnan blir i min förklaringsmodell kopplingsstationen genom vilket allt ska processas. Vi kan påverka människors hjärnor genom de fem sinnena. Vi kan också påverka hjärnan genom kemiska substanser eller fysisk åverkan. Det som kan förändras är hjärnans struktur, våra känslor, tankar och vårt beteende. Förändringen kan vara tillfällig eller permanent. Vissa förändringar är i princip omöjliga att åstadkomma eftersom hjärnans plasticitet inte är obegränsad.

Det jag tänker är alltså att det är sjukdomar som manifesterar sig i hjärnan som vi arbetar med i psykiatrin. Orsaken är inte hjärnan utan arvsanlag, uppväxt, omgivning, tankar, känslor och säkerligen en hel rad andra termer som överlappar och bidrar med sin lilla del till helheten. Sjukdomen visar sig inte genom något annat än hjärnan.

Inom psykiatrin arbetar vi med kroppens mest fascinerande och komplexa organ, men vi gör det indirekt. Hjärnan är för komplex för att vi ska kunna titta direkt på hjärnan och se om något inte fungerar. Vi måste iaktta manifestationen av felet i människans beteende, känslor och tankar.

Är Påven homosexuell?

På tal om Påvens inställning till homosexualitet som kom upp i en diskussion som jag haft med MK efter mitt förra bloginlägg.

Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg att Påven representerar en tro och inte en vetenskap. Tyvärr så är det många som följer och lyssnar på honom. Som med allt lyssnande blir det selektivt. Det är lättare att ta till sig att det är en styggelse att vara homosexuell och att man inte får använda kondom än att endast ha sex i äktenskapet. Den mänskliga naturen är sådan. Vi söker och har svårt att motstå njutning (sex) samtidigt som vi är glada att få våra primitiva känslor bekräftade (böghat och ojämlikhet). Jag vill på intet sätt dra alla över en kam. Ni får själva avgöra om ni är jämlika eller hatar bögar, men jag tror inte på er om ni hävdar att ni inte följer någon sorts njutning. Njutningen av att kunna kontrollera sitt beteende trots lustar, t ex.

Något som jag ofta funderat på när det gäller katolska kyrkan är deras förbud mot att präster ingår äktenskap. Detta i kombination med att man inte får ha sex utanför äktenskapet borde göra det mycket svårt att rekrytera präster... Om inte... Kan det vara så att många av de som blir katolska präster försöker undertrycka sin sexualitet? Kan det bero på att samhället de lever i skriker åt dem att det är fel att känna lust inför någon av samma kön eller någon mindreårig eller... Jag vet inte, men det är otvivelaktigt så att man kan dölja tvivelaktiga lustar och impulser bakom en överkontrollerad fasad.

Om vi skulle leka med tanken att Påven är homosexuell så kan han kanske välja att inte agera på sina impulser, men han kan ändå vara rädd för att någon ska komma på honom. Då skulle han kunna dölja sig bakom angrepp mot homosexualitet. Det är nog en alldeles för enkel förklaring. Egentligen tror jag att Påven gör det han tror gagnar mänskligheten bäst. Jag tror tyvärr inte att han gör rätt saker för att uppnå målet...

Bögskräck

När jag var tonåring tyckte jag inte om bögar. Jag trodde att man var tvungen att inte tycka om bögar för att inte bli betraktad som bög. Det var helt OK att inte tycka om bögar. Bög var ett skälsord... Mot slutet av mina tonår började jag låtsas att jag var homosexuell. Det var ett sätt att göra mina jämnåriga kamrater lite osäkra. Det var som mest framgångsrikt när jag gjorde militärtjänstgöring. Jag trodde att jag gjorde det för att utmana fördomar och göra lumparkompisarna osäkra, men redan då konstaterade jag att det gav mig någon sorts makt.

Efter ett inslag i radio har jag funderat kring en sak. Man påstod att homofobin var större i samhällen där kvinnan har lägre status jämfört med samhällen där kvinnan har högre status. Kan det finnas en koppling? I Brasilien lär det vara så att man är bög om man är den som blir penetrerad. Den som penetrerar är inte bög.

Jag har aldrig riktigt förstått varför bögar blir utsatta för våld. Min tanke har varit att det handlar om undertryckta homosexuella lustar som väcks och som man inte vill veta av. För att hantera detta ger man sig på budbäraren...

Tänk om det är så att våldet mot bögar har att göra med en inneboende känsla av makt. Mannen har mer makt än kvinnan. Den som penetrerar har större makt än den som blir penetrerad. En man som vill penetrera andra män utstrålar då en vilja att ta makt över andra män.

Således skulle viljan att slå bögar komma från att man har en ojämlik syn på samhället. Det skulle inte handla om en rädsla för den egna sexualiteten utan snarare en rädsla att förlora makten, att bli dominerad. Detta blir ytterligare en anledning till att fortsätta arbeta för jämställdhet och var och ens rätt till sin egen sexualitet. Rätten att själv få bestämma med vem och hur man vill ha sex eller kanske ffa inte vill ha sex.

Sadism

"It matters not, he is your King. Confess and you may recieve a quick death, deny and you must be purefied by pain. Do you confess?"

Från filmen Braveheart. Jag har svårt att inte gilla det överdrivet onda. Ett väldigt religiöst budskap, att renas av smärta. En kanske inte lika gudfruktig bärare av budskapet...

Äldre eller yngre än 35

Visste ni att vi delas in i två kulturer när det gäller kommunikation över internet. Människor äldre än 35 år anses tillhöra mailgenerationen och de yngre än 35 år tillhör messingergenerationen. I alla fall om vi ska tro Håkan Selg IT-forskare på Nationellt IT-användarcentrum vid Uppsala Universitet. Han intervjuades i Vetenskapsradion.

Gamlingarna använder nätet ungefär på samma sätt som de gjorde saker innan nätet fanns. Ynglingarna är ständigt uppkopplade och når varandra i realtid samtidigt som de arbetar eller studerar.

Programmet var tankeväckande och jag har funderat en del kring det sedan jag lyssnade på det. Idag fick jag följande mail till min arbetsadress:

"Subject: Need recommendations for college age son who developed painful movement disorder in connection with Zyprexa (olanzapine).

I apologize for the intrusion. I obtained your e mail address from searching PubMed. If this e-mail is reaching you in error, feel free to ignore it. My son has developed a movement disorder and pain in connection with Zyprexa. These problems are significant and persist. Can you recommend any resources, whether facilities, support groups, professional organizations, leading experts or authorities, medical literature, treatment programs, clinical trials, government agencies or anything else that we can bring to bear on our son's problems? If it was your son, to whom would you turn?

Thank you in advance for any suggestions you may have.

Barbara"

Det är uppenbart en mamma som ropar efter hjälp. Jag undrar hur många människor som hon skickat detta meddelande till. Hennes metod blir i förlängningen ohanterbar. Hon använder e-post ungefär som ett vanligt brev, men hon kan betydligt enklare skicka brevet till ett stort antal mottagare utan att behöva lägga ner speciellt mycket extra arbete. Hade hon varit i sin sons ålder hade hon sökt upp ett forum, en blogg, eller något liknande och skrivit frågan där. Det hade inneburit att de som hade tid och lust kunnat svara och debattera vad som skulle vara det bästa att göra i hennes situation. Hennes fråga och svaren hade kunnat komma andra till del.

PS. Jag svarade henne att jag tycker att de i första hand ska vända sig till den läkare som förskrev medicinen och om inte det går bra söka på internet efter patientorganisationer i deras närhet. DS

Hmm...

"Helst av allt vill jag flytta till ett land som inte tar emot invandrare"

Uppsnappat från en TV-intervju med ett skinnhuvud av min kusin för några år sedan.

Påverkas du av reklam?

Apropå ett tidigare inlägg som jag gjort om reklam. Om du inte tror att du påverkas av reklam rekommenderar jag den här videon av Derren Brown...

Potensproblem

Läkemedelsverket har kommit ut med en rapport som är helt rätt. Den tar upp ett allvarligt problem utifrån ett perspektiv som gör att i alla fall många män blir intresserade (jag blev det uppenbarligen...).

Det allvarliga problemet kan sammanfattas med citatet:

"För en konsument går det aldrig att vara säker på vad ett preparat från ett oseriöst internetapotek egentligen innehåller – oavsett vad som står angivet på förpackningen eller i informationen på webbplatsen."

Perspektivet var potensmedel som säljs via internet, ofta betecknade som naturläkemedel, men ibland med flerfaldigt högre doser läkemedelssubstans än vad de i Sverige godkända läkemedlen har. I Sverige är sildenafil (Viagra), tadalafil (Cialis) och vardenafil (Levitra) godkända för behandling av erektil dysfunktion. Allt som tas upp i artikeln tyder på att det är riktigt oärliga och hänsynslösa människor som ligger bakom. Ett exempel:

"Tadalafil påträffades även i en gratis ”prova-på-tablett” för ett potenspreparat men i produkten som man sedan kunde beställa via Internet fanns ingen tillsats av tadalafil."

Nyhetsutskicket avslutas med lite fakta om internetapotek:

"Om internetapotek

• 86 procent av de internetapotek som visar en stämpel på att de är certifierade ljuger.
• 96 procent av apoteken på Internet är olagliga.
• Sex av tio receptbelagda mediciner som säljs på Internet är falska och farliga eller undermåliga.
• 90 procent av internetapoteken säljer receptbelagd medicin utan att kräva recept.

Källa: European Alliance for Access to Safe Medicines (http://www.eaasm.eu/), 2008"

Reklam

Jag tycker nästan aldrig om reklam. Den reklam jag tycker sämst om är glassbilen. Det är nästan omöjligt att värja sig mot glassbilens tjutande. Reklamskyltar på stan är också svåra att värja sig mot, men det är mycket som man inte har kontroll över på allmän plats och det känns helt OK. Glassbilen tränger in i mitt hem. Jag har Nix-telefoni för att slippa telefonförsäljning. Jag tittar sällan på reklam-TV och om jag gör det så spelar jag in och spolar förbi reklamen. Jag lyssnar inte på reklamradio. Det står "ingen reklam" på brevlådan. Jag har ett effektivt skräppostskydd. Det kommer fortfarande in reklam i hemmet via brevlådan. Jag ser fortfarande en del reklam när jag surfar, men som ni förstår så gör jag vad jag kan för att undvika reklamen.

Nu har jag funderat på om jag ska ha reklam i min blogg.. Om jag förstår det rätt så kan jag välja vad jag vill göra reklam för. Ersättningen beror på hur många som klickat på reklamlänken. Det skulle med andra ord innebära att ni som läser bloggen blir tvungna att se reklamen. Ni skulle oundvikligt påverkas lite av den. Era associationer skulle förknippa mig med varumärket, men jag skulle inte få betalt om inte någon av er klickade på länken...

...Det känns inte riktigt schysst. Varken mot er eller mig. Jag har ett arbete som betalar en god lön. Det här gör jag inte för att få betalt. Varför funderade jag överhuvudtaget på att lägga in reklam? Kan det berott på att Google gjorde reklam för sin reklamfunktion?!

Varför är vi intresserade av vad människor arbetar med?

Ja, varför är vi intresserade av vad människor arbetar med? Knappast för att avgöra vad de är värda, eller?

Jag lyssnade på Tendens i P1. Thorbjörn Larsson, präst och föreståndare för Ersta diakoni, var önskegäst. Han hade bjudit in författaren Elsie Johansson och diakonen Kristina Telerud. De skulle prata om åldrande. En klyscha dök upp. Jag vet inte om det var Elsie eller Kristina som sa att det första vi frågar en människa är vad de arbetar med. Hon fortsatte genom att konstatera att detta är ett tecken på att vi inte tycker att alla människor är lika mycket värda...

Det är inte första gången jag hör detta. Jag har godtagit det som en sanning eller åtminstone indicier på en sanning, men nu börjar jag tvivla.

Först och främst så betyder vårt intresse för vad andra arbetar med inte att vi dömer människor utifrån vad de arbetar med. De flesta av oss arbetar ca 40 h/v. Det är en ansenlig del av vår vakna tid. För att förstå en medmänniska bättre är det intressant att veta vad han eller hon gör på dagarna. Det ger oss en bättre bild av personen. Att likställa frågan om arbete med frågan om värde ter sig märkligt. Det verkar orimligt att anklaga någon som frågar vad man arbetar med för att vara dömande. Att dra likhetstecken mellan dessa företeelser säger mer om den som hävdar likheten än den som undrar vad man arbetar med.

För det andra så upplever inte jag att människor inleder konversationer med främmande människor genom att fråga vad de arbetar med. Många verkar intresserade av vilket arbete andra har, men ämnet tas inte upp förrän man lärt känna varandra lite.

Som jämförelse så upplever jag att ämnet barn tas upp snabbare än ämnet arbete i många konversationer. Det kanske beror på att jag är i en ålder då många har och gör barn. Jag har inte hört någon säga att vi värdesätter människor utifrån om de har barn eller inte. Varför inte? Det skulle vara minst lika logiskt som att koppla värdet till vad vi arbetar med.

Äggröra eller spermiekrock

På min arbetsplats försöker vi prata jämställdhet Det är inte lätt att prata om hur vi behandlar varandra och patienterna olika beroende på vilket kön de har. Det hela går ut på att vi ska försöka se det vi inte är medvetna om. De flesta fungerar nog ungefär som jag. Jag tror att jag behandlar människor utifrån hur de är. Jag vet att jag har fördomar. Jag tror att jag behandlar människor olika utan att riktigt veta varför eller att jag behandlar dem olika.

En fråga som dök upp under diskussionen är den för mig snart uttjatade frågan om att vi inom vården så lätt utgår från heteronormativitet, dvs vi frågar om en kvinna har en man istället för att fråga om hon har en partner. Den här gången tog detta en ny vändning när en arbetskamrat menade att man inte skulle fråga efter pappan om en kvinna kom med sitt barn. Hon menade att det kan röra sig om två kvinnor som har barn tillsammans. Jag kan förstå vad hon menar, men jag har svårt att acceptera att det inte skulle finnas en pappa. Det finns alltid en pappa. Det kan hända att pappan inte är en del av barnets uppfostran, men det finns alltid en biologisk pappa.

Det krävs helt enkelt en man och en kvinna för att producera en bebis Alternativet blir spermiekrock eller äggröra.

Det betyder inte att jag tror att barn behöver växa upp med en mamma och en pappa för att må bra. När det kommer till uppfostran och uppväxt kan jag tänka mig att vilken kombination som helst fungerar. Det viktiga då blir föräldrarnas personliga egenskaper, inte kön, läggning, musiksmak eller hårfärg...

Månaden utan ljus

No light
No hope
November

Avtäckt

Idag såg jag en kvinna i slöja som satt och ammade sitt barn på en lunchrestaurang...

Förbön och Försäkringskassan

Det finns ett företag som heter Prisma teknik. De tillverkar knapparna som man trycker på vid trafikljus. Företaget är kristet och man har morgonbön varje morgon innan man börjar arbeta. Man har även två personer (varav åtminstone den ena är präst) anställda på deltid för att förrätta förbön. Allt detta har jag fått reda på genom att lyssna på Tendens i P1 (PodRadio såklart;). Som pricken över i framgår i programmet att symbolen på trafikljusen, dvs den hand som pekar mot knappen man ska trycka, på symboliserar "vägen till Gud". VD på företaget berättar hur en man har blivit frälst med hjälp av denna symbol i samband med att han skulle gå över gatan...

Försäkringskassan (FK) har ändrade regler som trätt i kraft fr.o.m. 1 juli i år. Reglerna innebär bl.a. att man kan få sjukpenning i 6 mån om man inte kan utföra sitt vanliga arbete, därefter kan man bara vara sjukskriven om man inte kan utföra något på arbetsmarknaden förekommande arbete. Jag tycker att reglerna är rimliga, men jag har funderat en del kring vad "ett på arbetsmarknaden förekommande arbete" egentligen är. Är det ett arbete som finns att få via arbetsförmedlingen? Är det ett arbete som teoretiskt sätt skulle kunna existera?

Med tanke på att man kan vara anställd på ett företag för att förrätta förbön så glider min fantasi snabbt iväg. Vad finns det för möjliga arbeten... Jag kan trösta er med att jag inte kommer att fantisera ihop alla möjliga sorters märkliga arbeten och därefter neka sjuka patienter sjukskrivning för att de skulle kunna recensera de TV-serier som de tittar på.

Grammatik

Jag hade svårt för grammatik när jag gick i skolan. Mina lärare tyckte att det var lite märkligt eftersom jag var så duktig på matematik. Uppenbarligen hade jag inga problem att lära mig regler. Jag tror att det berodde på hur kunskaperna testades. I matte fanns det inga undantag, reglerna användes för att klura och nå en slutsats. Grammatiken ökade aldrig förståelsen, men ffa så testades alltid undantagen. Min känsla var att det inte var någon idé att lära sig grammatiska regler eftersom det snarare ledde till att man svarade fel om man var fokuserad på reglerna.

Kris

Jag tycker att det är jättejobbigt att förlora pengar. Att jobba, tjäna pengar och spara för senare behov för att sedan inse att pengarna försvinner. Jag är inte ekonom men jag antar att delar går åt i avgifter till fondförvaltare, annat försvinner i skatt och resten i värdeminskning.

Att tro sig ha 100 tkr för att några veckor senare ha 60 tkr är för mycket för mig. Det hade varit skönare att ha 75 tkr och vetat att det sakta men säkert växte. Jag orkar inte följa börsen och kommer obevekligt att förlora varje gång det blir "börskris".

Nu har jag bestämt mig för att vänta ut denna kris, kanske köpa lite fler fondandelar och om några år föra över så mycket pengar som möjligt från börssparande till räntesparande. Detta när börsen normaliserats något och mina fonder ökat i värde. Jag ska betala av så mycket på mina lån som möjligt. Det passar mig bättre. Min glädje när det går bra på börsen är måttlig. Jag stör mig hela tiden på att brackiga börsmäklare tjänar en massa pengar. När börsen går dåligt känner jag mig nästan lurad.

Grundligt ogenomtänkt

Kungen resonerade på nyheterna igår om att vi riskerar att vargstammen växer exponentiellt om vi inte börjar jaga varg. Han uttryckte det inte riktigt på detta sätt. Jag vet inte hur situationen med vargstammen ser ut, men Kungens utalande lät grundligt ogenomtänkt. Ett uttalande som kanske passar när hans 100 man stora jaktlag sitter och skrävlar efter jakten, men inte på TV.

Relationen till teknik

Jag anser att min relation till teknik är god. Jag kommer från en generation som invandrat till IT-världen i barndomen, men jag är inte infödd. Detta har gjort att det krävdes mer av mig för att knyta an till tekniken. Jag anstränger mig för att förstå hur mina prylar fungerar och reagerar. Detta kräver tid och energi. Utan denna insats försämras vår relation snabbt. Kommunikationen försämras och jag känner inte längre att jag får stöd och glädje. Det är inte värt att lägga ner tid på alla prylar. Att ha för många prylar leder till att man försummar några eller att relationen till prylarna blir ytlig och oengagerad. För mig är det viktigt att ha djupa relationer till mina prylar, relationer som gör att jag får ut maximalt av de prylar som jag har. Det tar tid att bygga upp en djupare förståelse. För att det ska vara värt att satsa måste det finnas en möjlighet till ett mer långvarigt förhållande. Ett ytligt utnyttjande är inget för mig.

Nu har det hänt!

Spotify verkar vara den service som jag längtat efter. Jag har laddat ner en hel del musik under de senaste åren. Det är tidskrävande och min musikdatabas är stor och oorganiserad. Jag tycker inte om att inte betala för mig, men jag har svårt att känna att det är OK att jag betalar några futtiga kronor till den som skapat musiken och massor med pengar till företaget som distribuerar musiken. Fast i dagsläget känns det inte som att musikföretagen anstränger sig för att distribuera musik. De verkar snarare arbeta för att det ska vara svårt att komma åt musiken... Att det är enklare att få musik gratis än att betala för sig samtidigt som man får filer som kan kopieras hur många gånger som helst och till vilken maskin som helst.

Till saken! Spotify gör det möjligt att betala en månadsavgift och lyssan på så mycket musik man vill. Jag har letat efter en ganska mycket och varierande musik. Allt finns inte, men det finns mycket. Det stora är att det faktiskt verkar möjligt att erbjuda en hel databas med musik för prenumeration samtidigt som någon annan tar ansvar för strukturen.

Nyheter av intresse

Jag är intresserad av sammanfattningar och analyser av vad som händer i världen, ffa anlyser av det som har inträffat. Det som kommer att inträffa kan vara intressant, men alltför mycket spekulerande övergår gärna i tyckande. Jag kan lockas av skvaller om kändisar, men tröttnar snabbt om jag börjar läsa.

Nyliberal

Idag anklagade en patient mig för att vara nyliberal. Jag försöker få honom att fokusera på det han kan förändra dvs hans eget beteende. Han menar att han har en sjukdom eller kanske snarare ett handikapp som gör att han inte kan förändras samtidigt som han vill ha hjälp att förändras. Det blir snabbt komplext och som vanligt när man pratar om sig själv så har han svårt att ta ett steg tillbaka och titta på sig själv från nya vinklar. Jag misslyckades att nå honom.

Han kanske har rätt. Jag tror att människan kan styra sitt beteende, att vi har ett ansvar. Vi har olika förmåga och förutsättningar att ta ansvar, men till slut så är det vi själva som har störst möjlighet att påverka hur vi beter oss. Jag håller inte med om den mer politiska aspekten av nyliberalismen och jag har definitivt inte en fundamentalistisk syn.

Det är svårt att bedöma hur mycket ansvar en människa klarar av att ta. I mitt jobb är det viktigt att inte ta över det ansvar som patienten själv klarar av att ta. Det är viktigt att inte subventionera en patient som försöker undvika ansvar. Samtidigt är det viktigt att inte belasta en patient med mer ansvar än han klarar av. Denna balans är delikat, men det hjälper ingen att frossa i sin egen patologi.

Dagens tabu (Närhet och avstånd II)

Jag skickade en länk på mitt förra inlägg till Petter Ljungren på Medierna i P1 eftersom jag ville ge honom en chans att kommentera. Det här var Petters svar:

"hej, och tack för länk till din blogg. har läst, roligt att inslaget lett till reaktioner hos dig och många andra.
mvh
petter ljunggren"

Jag är imponerad att jag faktiskt fick svar. Svaret kändes vänligt men platt. Kanske var mitt inlägg lite otydligt.

Jag har funderat. Vad är det värsta man kan bli anklagad för i samhället idag? Vilka tabun har vi idag? Är det de sju dödssynderna; högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja? Knappast, de sju dödssynderna handlar om synder som vi begår och lockas att begå dagligen genom reklam. Jag kom fram till två stora tydliga tabun: pedofili och rasism. Medger man någon av dessa inställningar eller läggningar så är man inte längre rumsren.

Det här betyder också att jag ser det som ganska allvarligt att anklaga någon för att vara rasist. Att då få svaret att det är "...roligt att inslaget lett till reaktioner hos dig och många andra." blir lite fjuttigt.

Hade det rört sig om ett program som jag inte hade några förväntningar på hade jag stängt av och valt att inte lyssna på fler program. Nu har jag förväntningar eftersom jag lyssnat på Medierna sedan de började sändas via podradio. Jag tycker att det är ett bra program. Därför reagerar jag. Jag bryr mig.

Närhet och avstånd

Nu har jag hört det igen. I Medierna september 6 hade någon analyserat ett nyhetsprogram från SVT. Utifrån placering i programmet och tiden nyheten fick uppta så konstaterades att man inom nyhetsvärderingen fortfarande står kvar vid en rasistisk syn på världen. Den vita västvärlden är viktigare än resten av världen. Trots att ansvarig förnekade att det skulle röra sig om rasism och gav ett fullt begripligt och i mina ögon legitimt svar. Inslagen som berördes var om den analkande orkanen Gustav i New Orleans mot en översvämning i Indien och ett jordskalv i Kina.
Bland mina kollegor är vi till och från besvikna över nyhetsrapporteringen kring psykiatrin. Den är ofta oinsatt, starkt vinklad och med en bristande känsla för vad ansvar egentligen betyder och hur svårt det faktiskt är att förutsäga vad människor kommer att göra. Det vi kan glädjas åt är att någon faktiskt bryr sig och sätter luppen över vad vi och våra kollegor gör. Detta hjälper sannolikt patienter genom att minska utsvävningarna som de största rötäggen annars skulle kunna hänge sig åt. Vidare kan vi tolka det positivt att nyheter avseende psykiatrin är negativa. Det bör ju innebära att vardagen och förväntan av psykiatrin är positiv.
Handlar inte fördelningen av nyhetsinslag om liknande saker? Kan det vara så att vi förväntar oss att oväder i tex Indien leder till katastrofer, medan vi tror att oväder i USA bör gå att hantera. Med tanke på hur svårt Cathrina skadade New Orleans så blir det intressant att veta att något nytt är på gång. Jag säger inte att jag håller med om nyhetsvärderingen, men jag skulle inte vilja påstå att förväntan är ett uttryck av rasism. Möjligen ignorans.

Ordspråk

Vetandets Värld om ordspråk. Jag visste inte att ordspråket är:

"Det är ingen ko på isen
så länge rumpan är på land"

En annan rolig är:

"Det hör inte hit
sa domaren om rättvisa"

Avslöjande hemligheter

En del saker är så undermedvetna att de inte existerar, eller... vad tror du om det här sambandet?

Avancerat skämt eller bristande kompetens?

Jag såg en reklam idag. "En uniform utställning på Spårvägsmuseet", stod det. Först reagerade jag på det uppenbara felet. Utställningen är om uniformer och särskrivningen ger texten en helt annan innebörd. Sedan började jag fundera om det rör sig om ett väldigt avancerat skämt. Jag vet inte. Det är en väldig skillnad på en brunhårig sjuksköterska och en brun hårig sjuk sköterska.

Amerikansk vinkling

Kina tog flest guldmedaljer. USA tog flest medaljer. När man summerar vem som är bäst räknar Internationella Olympiska Kommittén i första hand antalet guld. Inte New York Times. I NYT visar det sig att det land med flest antal medaljer står överst på listan för OS 2008. Det betyder att på IOK:s lista står Kina överst medan på NYT lista står USA överst. Jag som trodde att USA var fokuserat på vinnare...

OS i Peking

I år hade jag tänkt att det inte skulle bli så mycket sporttittande under OS. Att titta på sport tar väldigt mycket tid och ger egentligen inte särskilt mycket, tänkte jag. Det är så mycket som jag egentligen prioriterar högre än sport, men...

Jag tänker i princip på samma sätt idag, men jag tittade en hel del i alla fall. Det är något med att följa något som stora delar av världen ser, samtidigt. Om några år är det tre saker som jag vill komma ihåg från OS i Peking:

1. Usain Bolt, Guld på 100 m och 200 m, världsrekord på 100 m och 200 m! Det oroar mig lite att de Jamaicanska löparna var så framgångsrika i övrigt också. Jag fick dopingvibbar, men lugnades av andras kunskap... Att Bolt dessutom var med och tog guld och slog nytt världsrekord på 4 x 100 m försämrar inte hans prestation.


2. Michael Phelps, 8 simguld, till synes tack vare simteknik.


3. Ara Abrahamian, Nej tack brons! Jag tyckte att Ara gjorde rätt. Partiska domare i semifinalen. IOK kränkt av Aras protest. Hela världen fick upp ögonen för vad som skett, men Ara blir syndabock och IOK hävdar att det är pga fair-play principen. Den enda som lämnade spektaklet med äran och integriteten i behåll var Ara, i mina ögon. Han fick dessutom något att hända...

Konflikt med en vän

Till en början läste jag hans tankar... Jag utgick helt enkelt från att jag visste hur han tänkte och vad som låg bakom hans beteende. Under en period har jag velat prata med honom om det, men först idag blev jag nog mogen att göra det. Först idag slog det mig att jag självklart måste inleda samtalet med att be honom berätta vad han har tänkt och känt. Mina tolkningar är inget annat än just tolkningar. Vilka tankar och känslor har han haft? Vad har fått honom att undvika mig och reagera märkligt på, i mina ögon, oförargliga saker som jag har gjort. Jag har märkt att han varit irriterad, men hittills har jag bara reagerat med att vilja tillrättavisa honom eftersom han inte har någon anledning att vara irriterad. Nu är jag nog mogen att prata med honom...

Väntelista

Hur vill jag att framtiden ska se ut? Är det upp till mig? Till stor del är det väl det. Jag delar mitt liv med andra och kan inte förvänta mig att de gör som jag vill eller uppfyller mina förväntningar. Jag har sedan länge försökt att inte förvänta mig saker. Andra gör det de gör. Ett mål som jag har är att skriva upp så lite som möjligt på min 'väntelista'. Tidigare kallade jag listan för min 'att göra lista'. Det låter i och för sig bättre, men det är egentligen en väntelista. Det jag gör med en gång behöver jag inte skriva upp, bara det jag ska vänta med att göra. Vidare tänker jag fortsätta att försöka dela upp arbete och privatliv. Inte ta med mig arbete hem eller utföra privata ärenden på arbetstid. Det förra betydligt mer störande än det senare...

Blog rekommendation

Jag har fastnat lite för bloggen Clinical Psychology and Psychiatry. Den tar upp en del om hur läkemedelsindustrin agerar. Jag vet inte om allt som står är sant, men det kan i alla fall leda till viss eftertanke. Exempel på intressanta länkar i bloggen är:

Key Opinion Leader Provides False Information in Psychiatry CME

Key Opinion Leaders and Information Laundering: The Case of Paxil

Provocerande sommar

Jag har just lyssnat på Sommar i P1 med Raymond Ahlgren (via podradio). Han provocerade mig. Jag gillade verkligen hans sommarprat 2001. I år beskrev han sig själv som en frälst individ. Han beskrev sig själv före frälsningen som en "stekare". Nu har han mognat och insett att han inte kan se sig själv som ett offer. Det som provocerade mig var inte hans själsliga mognad och hans känsla av att ha funnit svaret på hur han ska bli lycklig utan hans sätt att generalisera detta till alla. Han verkade vilja frälsa oss lyssnare. Han är inte fel ute. Vi mår knappast bra av att känna oss som offer, men är det svaret för allas lycka? Det blir lite som en 5-åring som berättar om hur han tänkte när han var 4 år, men nu vet han bättre för nu är han 5 år och stor (mogen). Om 7 år kanske vi får lyssna på RA igen och då kanske han insett att vi alla har olika vägar till målet och att vi ffa inte har samma mål. Precis som RA borde jag inse detta och inte känna mig provocerad när någon vill hjälpa andra på det bästa sätt som han kan.

Intentionen överträffar praktiken

Nu är semestern snart slut. Som vanligt var det mycket som jag planerat att göra som inte blev av. Det verkar som att det alltid blir så. Det är svårt att inte tänka att man ska ta tag i saker när man har tid, dvs på semestern. Jag är nöjd med att jag trots allt hunnit med en del underhåll på och runt huset, rensat i källaren och sålt några stora möbler på blocket. Jag har inte träffat och umgåtts med vänner i den utsträckning som jag hade tänkt. Det viktigaste är trots allt att jag har tagit det lugnt och låtit saker ta den tid de tar. Jag är nog redo att börja arbeta igen.

E-postproblem

Jag har en del skräpadresser för e-post. Det är min lösning på problemet att e-postadresser kan missbrukas i fel händer. Jag har även några riktiga adresser för arbete och vänner. Jag har senaste tiden haft problem att skicka e-post med mina skräpadresser. Eftersom jag fick för mig att sälja en del möbler på Blocket så blev det problem när inte adresserna fungerade. Efter en hel del klurande och sökande på internet hittade jag lösningen. Det är anmärkningsvärt att inte Bredbandsbolaget som är min ISP (Internet Service Provider) informerat mig om detta. Det är trots allt de som stängt port 25 och gjort att de smtp-adresser som jag haft inlagda inte fungerar längre. Se länken ovan för att hitta den adress för utgående e-post som du behöver använda för de ISP som stängt port 25.

Gustaf Skarsgårds sommar

Jag har lyssnat på Sommar i P1 hela sommaren. Lyssnar på programmet via podradio vilket har födelen (och nackdelen) att musiken är bortklippt. Det väsentliga får jag mer av och jag slipper en hel del musik som jag tidigare hört och inte uppskattar, men jag missar ffa musik som jag inte känner till och en del riktiga guldkorn.

Jag hade viljat spela upp en del av Gustaf Skarsgårds sommarprogram från 2007, men fick inte för Sveriges Radio som har upphovsrätten.

"Hej,

Kul att du uppskattar poddradion i allmänhet och Gustaf Skarsgårds Sommar i synnerhet! Det var väldigt bra :-)

Du kan tyvärr inte lägga upp ljudsnuttar från hans program på din hemsida. Det är SR som äger rättiheterna till radioprogrammen. Däremot kan du väldigt gärna länka till SR/Sommars hemsida där man kan lyssna på Gustaf Skarsgårds Sommar!

Bästa hälsningar, Bibi Rödöö
projektledare Sommar"

Synd att jag inte fick tag på Gustaf. Med hans godkännande hade jag inte känt att jag begått något moraliskt fel om jag lagt ut en ljudsnutt. Det var trots allt en dikt som han själv skrivit och framförde som jag ville dela med mig av...

Psykiatrins framtid

Jag vill att psykiatrin imorgon ska vara bättre än vad den är idag. Det finns mycket som talar för att den kan bli det. Vår kunskap om hjärnan och människans tankar och känslor fördjupas och tydliggörs allt mer och i snabbare och snabbare takt. Samhället blir allt rikare i form av resurser. Problemen är att människan som verktyg blir dyrare och dyrare i förhållande till saker. Psykiatrin bygger på kontakt mellan behandlare och patient. Självklart kan läkemedel hjälpa, men vi når bara en liten bit på väg om inte läkemedel ges i kombination med mänsklig kontakt och hjälp. Detta leder till att psykiatrin på sätt och vis blir allt dyrare. Hade kvalitén i psykiatrin grundats på antalet GB i ett USB-minne skulle vi för samma kostnad från år till år kunna se en enorm ökning i kvalitet. Nu är det tvärt om. För att bibehålla samma nivå av mänsklig kontakt i psykiatrin krävs det en ökning av resurstilldelningen. En ökning som det pratas om bland politiker, men som jag har svårt att skönja från min betraktningsvinkel på en psykiatrisk mottagning...

Grodmord...

...eller snarare paddråp. Jag klippte gräsmattan när det tog emot. Paddan hade delats i två delar. En handdragen cylindergräsklippare. Min kraft. Allt som krävdes för att avsluta ett paddliv. Det kändes förvånansvärt jobbigt. En obehaglig känsla av att ha dödat. Mitt annars så starka naturvetenskapliga intresse helt bortblåst. Förde paddan till en avskiljd del av trädgården där ingen människa ska behöva se. Brydde mig inte ens om att studera vad som skett eller paddans anatomi...

Archos 605 WiFi

Min ursäkt är att min dotter kan behöva något att titta på när vi reser. Jag är mycket nöjd än så länge. Bra bild. Bra ljud. Enkel att använda. Smidig att ha med. Tvånget att köpa plug-in program för att öppna funktioner som redan finns i spelaren gör att jag känner mig lite lurad, men jag visste om det när jag köpte den... För min dotters skull skulle jag vilja att den hade något bättre inbyggda högtalare.

Förstå symptom

Vi har alla våra anledningar till att söka hjälp av läkare. Jag tror att en gemensam faktor alltid är oro. Oro orsakat av något symptom Personlig oro eller anhörigs oro. Som läkare har jag blivit utbildad att skilja på vad som är farligt och vad som är ofarligt. Jag har tränats i att agera när det är potentiellt farligt, avvakta om det skulle kunna bli potentiellt farligt och ge lugnade besked om det inte är eller kan bli potentiellt farligt. Det sistnämnda ställer till problem, ibland. Jag kan beskriva det sjuka och förklara mycket om hur människokroppen fungerar, men jag kan inte förklara alla förnimmelser och upplevelser som en människa kan uppleva. Det händer därför att jag träffar människor som oroar sig för något som jag inte kan förklara, men som jag vet inte är farligt. Ni hör skälva... det är svårt att övertyga om att oron är onödig. Kanske är det bättre att prata om det i termer av risk. Risken att det är något farligt är minimal. Oro är ett sämre hälsotillstånd en frånvaro av oro. Valet blir mellan garanterat sämre hälsotillstånd med upprepade konsultationer av människor som ska utesluta sjukdom och ett bättre hälsotillstånd med risken att det som doktorn konstaterat vara ofarligt utvecklar sig till något farligt som skulle kunnat upptäckas lite tidigare. Var och en får bestämma själv.

Ibland tror jag att missnöje med sjukvården ligger i denna skillnad. Läkaren och vården ser det som sin uppgift att behandla sjukdom och konstaterar snabbt att patienten inte har någon sjukdom. Patienten upplever symptom och får ingen förklaring på symptomen Detta gör att patienten inte känner sig förstådd och fokuserar ännu mer på sina symptom istället för andra mer livsbejakande saker.

Som representant för sitt land

Igår gifte sig en av mina vänner med en italiensk pojke. Jag gillar Italien. Efter Sverige och USA så är Italien det land som jag tillbringat mest tid. Jag upplever att italienare i stort är varma, glada, intresserade och respektfulla. Det är ett land som jag har förundrats över. På många sätt verkar ingenting fungera som planerat, men ändå så har det enorma rikedomar och framgångar inom en lång rad av områden.

Under bröllopet igår blev mina positiva bild av Italienare nedsmutsad. Det var nog fler italienare än svenskar på plats. De var högljudda och glada, allt enligt förväntningarna. Tyvärr var de även respektlösa. En god vän till min kompis läste en dikt för bruden. Det var ett känslosamt och starkt ögonblick. Några av italienarna snackade på. När dikten sedan skulle läsas upp på italienska blev situationen helt ohållbar. Den italienska tjej som skulle läsa hade inte en chans att göra sig hörd. När sedan en italiensk man skulle hålla sitt tal så var det helt tyst i församlingen...

Hela situationen blev väldigt provocerande för mig. Jag har idag vaknat med en negativ känsla kring det som hände. Det var egentligen inte så allvarligt, men jag har haft svårt att släppa det. Mitt sug efter att tillrättavisa de italienare som inte skötte sig (vilket var ett fåtal) är starkt. Jag inser att det inte är någon poäng att göra detta. jag pratade lite med mina bordsgrannar om detta. Runt mitt bord satt svenska tjejer som bott i Frankrike en längre tid, franska män och svenska män. Vi konstaterade att italienarna i princip aldrig blir män utan stannar på något sorts pojkstadie hela livet. Detta till skillnad från de franska männen som verkligen är manliga. Kan det här ligga bakom mitt behov av att tillrättavisa? En man tillrättavisar man inte, man resonerar med honom och förväntar sig att han är tydlig i sin ståndpunkt och ödmjuk i sitt sätt att bemöta världen. En pojke tillrättavisas eftersom man inte förväntar sig att han ska förstå ett resonemang med utgångspunkt från hur andra människor kan tänkas uppfatta hans beteende.

Min pappa hade ett allvarligt samtal med mig innan jag åkte på min första utlandsresa utan föräldranärvaro. Han sa att jag som svensk alltid kommer att representera mig själv, men också Sverige när jag är utomlands. Jag är inte bara en gäst utan även en ambassadör och mitt handlande kommer att påverka värdfolkets bild av svenskar hur udda jag än är i förhållande till mina landsmän. Jag undrar hur medvetna italienarna om detta...

Individuell lösning

Jag kan inte komma ifrån upplevelsen av att det trots att det talas om att det satsas på psykiatrin så förväntas vi prestera allt mer samtidigt som det vi förväntas göra blir mer och mer detaljstyrt. Det är till viss del frustrerande, samtidigt som jag ibland kan tänka att förväntningarna på vad vi ska hinna med är till synes rimliga. Problemet som uppstår är att vi inte kan lägga upp arbetet som vi vill utan att riskera att inte ersättas ekonomiskt. Ekonomin styr med andra ord vad vi gör. Detta motverkar individuella lösningar. Att erbjuda individuella lösningar kräver engagemang och resurser. Vissa patienter passar inte in i den struktur som en psykiatrisk mottagning har. De har svårt att passa tider, att inse behovet av kontakt i förebyggande syfte när de mår bättre. För att hjälpa dessa patienter krävs det tid och engagemang. De blir lidande när systemet strömlinjeformas.

"For sale: baby shoes, never worn."

En sorglig novell av Ernest Hemingway. Hela novellen är citerad i rubriken ovan.

En känsla av tid

Jag tjänar mer nu än jag någonsin gjort. Det är inte så konstigt. I mitt yrke ökar inkomsten med ålder, kompetens och ansvar. Jag har mer ansvar nu än någonsin. Mitt uppe i detta, som borde vara en mycket positiv situation, märker jag att jag inte har råd att lägga tid på saker som jag tidigare tyckt var skönt att pyssla med. Tiden har blivit mer dyrbar. Det handlar egentligen inte om att jag arbetar mer. Det handlar om att jag inser hur mycket jag skulle kunna tjäna om jag arbetade på mitt jobb istället och låta någon annan laga punkteringen på cykeln. I höstas plockade jag äpplen som jag sedan gjorde äpplejuice av. När jag var klar räknade jag ut att jag gjort knappt 2 liter saft för motsvarande 450 kr/liter. Det kändes absurt Nu försöker jag att inte tänka på detta sätt. Jag tycker nämligen att det känns bra att sy en och annan knapp, att tvätta och stryka själv, att olja möbler och återanvända saker i en annan funktion än vad de initialt var tänkta för. Jag tycker att det känns bra att återanvända och jag mår dåligt av att handla onödiga saker.

Man skulle kunna säga att jag är ekonomisk. Jag hushåller med de resurser som jag förser mig med. Det är att vara ekonomisk på ett annat sätt än att köpa nytt istället för att reparera eftersom reparationen kostar mer än det nya.

Showmantik

Göran Everdal (GE) spanade i påskas i programmet Spanarna på P1 om showmantik. Först kom upplysningen i slutet av 1600-talet. Grundtanken var att allt som finns är det som tänks. På 1800-talet kom romantiken som flyttade fokus till allt som finns är det som känns. Romantiken är en kult av individen, känslan och den individuella skaparkraften.

Nu ser GE och jag genom honom att vi är på väg in i någonting nytt. Detta nya kallar GE för showmantik. Grunden skulle vara att allt som finns är det som syns. Individen är inte ett ideal, det är det som syns som är det viktiga. Individen blir ett sken, något som beskrivs utifrån hur det blir sett av omgivningen. Showmantiken kräver publiken och effekt. Jag funderar lite kring vad detta kan tänkas kallas med ett annat ord. Även om GEs tanke är nyskapande i sin form så inbillar jag mig att fenomenet som sådant finns beskrivet sedan tidigare. Frågan är väl var och hur? Jag får fundera lite på detta och hoppas att någon som läser det här kan hjälpa mig på vägen...

Min framtid

Jag funderar till och från på vad jag ska arbeta med när jag är färdig specialist i psykiatri. Det är inte helt enkelt. Till stor del handlar det om att ha bra arbetskamrater, stimulerande arbetsuppgifter och en rimlig chans att klara uppgiften.
På ett sätt skulle det vara skönt att arbeta i något av alla de specialiserade team som finns. I ett sådant team kan man ganska enkelt avgränsa sitt uppdrag, man kan tacka nej till patienter om man har fullt eller inte tror sig kunna hjälpa just den patienten och man har möjlighet att grotta in sig i ett specifikt område. En tanke som jag haft ett tag är att ta över ansvaret för omsorgspatienterna, dvs patienter som är förståndshandikappade. Det kräver mycket fantasi och lyhördhet för att hjälpa dessa patienter med sitt psykiska mående.
Samtidigt skulle det vara stimulerande att arbeta på en allmänpsykiatrisk mottagning. Man får då chansen att se lite av allt, man blir bred i sin kunskap och erfarenhet och man ställs inför utmaningen att prioritera bland alla de patienter som kommer till mottagningen. Detta skulle göra att man lär sig att vara kostnadseffektiv, men ska det fungera måste det vara en mottagning som är fullt bemannad med läkare. Jag funderar på att gå ihop med några av de andra ST-läkarna som blir färdiga specialister ungefär samtidigt som jag och bemanna en öppenvårdsmottagning fullt ut. Jag vet några som är intresserade.
Det ska bli spännande att se vad som händer. Hoppas att nedrustningen av psykiatrin upphör snart och att politikerna tillsätter de resurser som de hävdar att de gör.

Känn din tanke

Gick utbildning i mentalisering idag. Det var bra. Väckte många tankar. Att behandla patienter med personlighetsstörningar är allt annat än enkelt. Det lättaste är att sänka sig till samma nivå och skrika "nej, det är inte mitt fel, det är ditt fel". Hur konstruktivt är det? Jag orkar inte gå in på teorierna bakom mentalisering här och nu, men det är intressant och mycket lovande. Det handlar om att förstå sina och andras känslor, att känna sin tanke...

Jag försökte men...

Jag skrev en fråga till min handledare under ett möte idag. Det rörde en patient som hon tidigare var ansvarig för. Jag undrade om en case manager kunde vara aktuellt. Hennes svar blev "Jag försökte men...".

Svaret är underbart. Dagligen träffar jag människor som försöker, har försökt eller tänker försöka. Jag försöker, har försökt och tänker försöka. Det gäller säkert dig också. Ibland lyckas vi och ibland inte. Det får nog bli en T-shirt. Jag försökte men...

Distanserad

Nu har det hänt igen. Jag var på en föreläsning om anknytning. Det handlar alltså om hur man som spädbarn knyter an till sina föräldrar och då kanske ffa till sin mor. Jag började fundera över de olika personlighetstyper som togs upp. Personlighetstyper som visar upp anknytningsmönster både för barn och vuxna.

Först tänkte jag att jag självklart är normal och att mitt barn självklart är normalt. Sedan började de olika avvikande anknytningsmönstren tas upp. Först började jag tvivla på att mitt barn hade ett normalt anknytningsmönster. Det gick över ganska snabbt.

Sedan började jag fundera över min egen personlighet. Jag är uppfostrad till att vara väldigt rationell. Känslor finns, men de ska definitivt inte styra mitt beteende. Jag började på dagis när jag var 6 månader, en mycket känslig tid ur anknytningssynpunkt. Jag har klara tendenser att vara känslomässigt lätt distanserad. Att inte prata så mycket känslor. Nej, vänta jag pratar väl känslor och känner väldigt mycket. Jag gick i terapi för något år sedan. Vi arbetade mycket med mina känslor. Terapeuten hjäpte mig att se och tolka mina reaktioner utifrån en känslomässig utgångspunkt. På föreläsningen förklarades det att just den formen av terapi är vad de distanserade personerna behöver. De behöver hjälp att få ett känslomässigt språk. Vilken tur att jag blev botad ;)

Att valla katter

Vi vet alla bäst. Vi har alla åsikter. Vi har alla en överdriven tilltro till vår egen förmåga. Nu pratar jag om någorlunda "normala" människor. Läkare är extremt normala ur detta hänseende. Jag är övertygad om att de flesta som arbetar på min mottagning stämmer in på detta, oavsett yrkesgrupp. Skillnaden är att läkarna inte kan anpassa sig. Läkare har svårt att inte göra det de vet är bäst. Till viss del skolas vi till det. Tro på dig själv! Är du övertygad, agera! Det kan rädda liv! Sedan kom föreläsaren alltid med ett exempel om hur han eller hon gått emot någon överordnad och därmed räddat patienten från att dö.

Det finns ett problem med detta. Det blir väldigt svårt att vara en ledare av läkare. Någon lär ha sagt "att leda läkare är som att valla katter". Idag såg jag ett exempel. Det handlar om att fördela patienterna på väntelistan mellan oss doktorer. Vi har flera veckors väntetid och det är väldigt lång tid för någon som mår psykiskt dåligt. Väntelistan växer sig allt längre och våran överläkarchef beslutade att patienterna skulle delas ut bland oss doktorer. På detta sätt skulle våra återbesökstider automatiskt bli mindre täta och därmed skulle köerna kunna minska. Det här kan ses och sågs av några i gruppen som ett friserande av ett problem. Ett sätt att försöka sopa problemet med minskade resurser i kombination med ökad belastning under mattan. Jag håller med, till viss del, men jag har även svårt att inte hjälpa alla som är i behov av hjälp med lite sämre kvalitet istället för att låta slumpen avgöra vilka som råkar höra av sig när det finns en kontakt. Det stora problemet med detta är dock att det egentligen inte är upp till oss som individer att bestämma hur vi vill ha det. Vi har blivit anmodade av vår chef att utföra vårt arbete på ett visst sätt och ska därför göra det. Självklart ska vi ha rätt och möjlighet att uttrycka vår åsikt, men när det är gjort så mår hela organisationen bäst av att vi rättar in oss i ledet.

Diagnos: surgubbe

Att jobba inom psykiatrin innebär för mig ett ständigt återkommande funderande kring vem jag är eller vilken sjukdom jag har. Egentligen började det redan på läkarlinjen. Eftersom vi lär oss vilka symptom som är tecken på olika sjukdomar så är det lätt att börja känna efter och kanske tro att man har sjukdomen själv. Jag hade inga större problem med detta, men det hände att jag funderade ibland och jag fick till och med en diagnos under studietiden...

När det gäller psykiatri är det mer komplicerat. Psykiatri handlar om beteenden och känslor som är naturliga till en viss grad och i vissa situationer. Problemet är att de uttrycks i allt för stor utsträckning och i fel situationer. Hur vet jag att jag inte har en störning? Jag kanske är psykotisk! Nej, det låter inte rimligt. Allt jag vet är väl sant? Men... hur beter sig en patient med psykos? I många fall helt normalt. De har föreställningar och tolkningar av omvärlden som är udda, ibland bisarra och de är fast övertygade om att deras tolkning är sann.

Skulle jag kunna ha en sådan föreställning? Nej, allt jag vet är ju sant. Jorden är nästan rund och snurrar runt solen. Vi har val vart 4:e år i Sverige. Rosor kan ha olika färger. osv. Alla dessa saker kan nog de flesta hålla med om. Men jag anser även att det är ohövligt att inte visa hänsyn när man åker kommunalt eller rör sig på allmän plats. Jag anser att de som inte visar hänsyn förtjänar att jag gör livet lite jobbigare för dem. Detta gör att jag ibland beter mig på ett sätt som jag själv skulle betrakta som hänsynslöst. Men det var inte jag som började... Jag vet att argumentationen inte håller. Jag betraktar det inte heller som ett psykotiskt beteende. Det är ett beteende som jag förknippar med en surgubbe. Men det utesluter inte att det är något annat som jag vet som är psykotiskt. Jag får trösta mig med att jag är relativt välfungerande och inte hamnar i konflikter utan att vara medveten om varför.

Medfödd moral

Som vanligt så får jag många tankar och idéer av att lyssna på podradio. Det är mycket som jag tänker att jag ska skriva här som inte blir av. Vissa saker vill jag skriva ner för att själv kunna gå tillbaka och titta på. jag inbillar mig att det här kan vara ett bra ställe att spara viss information på...

Nu har jag via P1-programmet Vetandets Värld fått reda på att man inom filosofin letar efter grundläggande moraliska principer som vi föds med. Det låter lite märkligt, men med lite insikt om hur hjärnan verkar fungera så är det verkligen inte orimligt. De fem moraliska principerna som forskarna hittills tänker sig finnas från födseln är:

1. Viljan att hindra lidande
2. Känsla för rättvisa/ömsesidighet
3. Grupplojalitet
4. Viljan att inordna sig i herarkier
5. Viljan att vara ren och undvika smitta

Jag tycker att detta är mycket intressant. De olika moraliska principerna kan och kommer i många fall att stå i strid med varandra. Det är även lätt att tänka sig att en moralisk princip kan stå i strid med sig själv. Vi kan t ex tänka oss att vi i en krigssituation åsamkar andra stort lidande för att minska vår egen grupps lidande. Det finns otaliga exempel på människor som åsamkar andra lindande för att vara lojala med gruppen och lyda den som är överordnad. De olika moraliska principerna kommer att väga olika tungt hos olika människor och tyngdvikten beror sannolikt på vilken kultur man växer upp i.

I programmet visade man även på hur vi har en moralisk intuition som vi inte kan förklara rationellt. Det känns t ex helt fel att äta människokött. Känslan kvarstår även om man garanteras att köttet är ofarligt att äta, människan som köttet kommer ifrån dog en naturlig död (t ex hjärtinfarkt) och det är ingen annan som vet att man äter köttet.

En fundering som slår mig är vad som händer hos psykopater. Psykopater är i princip per definition likgiltiga inför det lidande som de skapar hos andra. Deras beteende visar dessutom brist på känsla för rättvisa/ömsesidighet och grupplojalitet. Självklart kan vi inte förvänta oss att det som är medfött garanterat kommer att frodas och leva kvar vad som än händer oss i livet. Jag tror att vi kan tappa förmågan till grupplojalitet om vi aldrig har känt att vi befunnit oss i en grupp som visat lojalitet mot oss. Det är egentligen bara att titta på mig själv när det gäller viljan att hindra lidande. Om jag mår dåligt, är trött och känner att jag skulle vilja vara hemma i sängen så är jag inte alls lika benägen att ta till mig och vilja hjälpa medmänniskor som mår dåligt. Jag tror inte att det här är nyckeln till att förstå psykopati, men det kan vara en bidragande orsak och många psykopater har inte fått grundläggande behov tillgodosedda under uppväxten.

Vetenskap och tro

Jag har lyssnat på podradio igen. 'Människor och tro' på P1 hade ett inslag om en dokumentär som handlar om hur forskare som argumenterar för intelligent design blir utfrysta av "seriösa forskare" som hävdar Darwinism.
På något sätt undrar jag på vilket sätt diskussionen har med vetenskap att göra. Vetenskap handlar om teoribyggande och hypotes testande. Om vi utgår från att det finns en intelligent kraft som skapat oss (och stora delar av universum) så är det svårt att bortse från att den kraften sannolikt behöver vara mer komplicerad än vad vi är. Hur har då denna kraft uppstått? En ännu mer avancerad kraft? Det här handlar om filosofi och tro. Ska vi vetenskapligt bevisa något så ligger grunden i att misslyckas med att motbevisa att det är så. Går det någonsin att motbevisa en intelligent högre krafts existens? Går det att bevisa? Samma problem gäller i mina ögon Darwinismen.
Det som tilltalar med tron på Darwinism är att det faktiskt inte behövs en intelligens utan enbart en högre kraft, slumpen. Slumpen gör att vi sakta men säkert förändras. De som förändras på ett sådant sätt att de överlever och har möjlighet att få avkomma lever vidare. Hur skulle man kunna motbevisa Darwinism? Jag vet inte. Teorin att alla ankor har gul näbb går att motbevisa genom att hitta en anka som har en näbb som inte är gul. Så för att motbevisa Darwin måste vi hitta någon som överlever och får avkomma utan att vara stark (dvs lyckas överleva). Vi kan alla komma på saker som är till synes onödiga som ärvs från generation till generation. De flesta sjukdomar till exempel. Problemet är att en sjukdom som inte gör att man dör inte kan anses vara en sjukdom som gör att man är svagare. Det blir ett cirkelresonemang där Darwins teori bevisar sig själv och därmed inte går att motbevisa.
Gör inte detta att diskussionen borde handla om att vi bör erkänna att Darwinism är en tro precis som intelligent design är en tro. Vetenskapen får fokusera på att beskriva verkligheten som den ser ut och försöka förstå hur verkligheten fungerar oberoende av om det var Gud eller Slumpen som såg till att den ser ut som den gör. Vissa saker får vi erkänna att vetenskapen inte kan bevisa. Inte med vår nuvarande syn på vetenskap i alla fall.
Det är inget fel att tro. Jag tror att vi mår bra av att tro. Däremot tror jag inte att det är bra att tro att man vet när det egentligen är något som man tror. I mitt arbete möter jag ofta människor som förväxlar något som de tror på med sanningen. Ibland leder detta till att de får stora problem i relationen till andra människor. Ibland är det en så fast och orubblig övertygelse att de diagnostiseras som psykotiska.

"Som Clerasil på själens akne"

Per Naroskin om må bra litteraturen som svämmar över i boklådorna.

De 20 farligaste drogerna

De 20 farligaste drogerna enligt Britiska forskare som visat på Vetenskapens Värld i SVT idag:

"Hela listan
Nr 20: Khat Legaldrog som får användaren att känna sig pigg. Biverkningar är sömnproblem, impotens och högt blodtryck. Förorenat khat kan dessutom smitta användare med hepatit. Finns också de som blivit psykotiska efter stora intag.
Nr 19: Amylnitrit Kallas också för poppers och sniffas. Ger en kort känsla av att bli hög. Bieffekter är illamående
Nr 18: Ecstasy Att denna ökända drog hamnar så långt ner på listan har upprört många ? men faktum är att man fortfarande inte vet vad för skada ? om någon - drogen har. Vissa studier har visat att den kan ge skador på minnet. I genomsnitt dör 27 användare i Storbritannien varje år av en halv miljon användare. Man tror att dödsfallen framförallt beror på uttorkning. Drogen gör användaren euforisk och får henne att känna sig empatisk. Kroppstemperaturen och hjärtfrekvensen ökar vilket gör att kroppen utsöndrar mer serotonin. Diskussionen om ecstasys farlighet kommer att fortsätta.
Nr 17: GHB (gammahydroxibutyrat)En förrädisk drog. Skillnaden mellan en dos som ger en välbehagskänsla och dosen som kan döda är mycket liten. Får inte kombineras med alkohol.
Nr 16: Anabola steroider Anabola steroider hjälper till att bygga muskler men har en mörk baksida. Förutom att användarna blir aggressiva och våldsamma skadar den levern och ökar risken för hjärtattack och stroke.
Nr 15: Metylfenidat Det aktiva ämnet i ADHD-medicinen Ritalin. Vid missbruk kan den försätta användaren i ett delirium.
Nr 14: LSD Hallucinationsdrogen framför alla andra. Alla sjunker verkligen inte in i en färgglad flower power värld, tvärtom har LSD en förmåga att plocka fram extra traumatiska händelser ur minnet.
Nr 13: 4-metyltioamfetamin En farligare variant av ecstasy.
Nr 12: Lösningsmedel Att sniffa lösningsmedel är riktigt farlig för både lungor, hjärna och hjärta. Av 30 000 användare per år i Storbritannien dör 60-70 personer.
Nr 11 Cannabis Bara för att cannabis inte hamnar bland de mest topprankade farliga drogerna betyder det inte att den inte är farlig. Att man kan bli fast i en livslång psykos efter sin första joint är känt men är inte så vanligt. Men visste du också att forskning visar en koppling mellan cannbis-missbruk och schizofreni?
Nr 10: Buprenorfin (Subutex)En opiat som används som smärtstillare ? kan också användas som drog. Är farlig att medicinera på egen hand.
Nr 9: Tobak Behövs ingen närmare presentation. Tobak förkortar livslängden med tio år. Tobak orsakar 40 procent av alla sjukdomar som kräver sjukhusvård. Den är oerhört vanebildande - och helt laglig.
Nr 8: Amfetamin Ruset gör användaren självsäker men missbruket leder till paranoia, depression och panikattacker.
Nr 7: Bensodiazepiner Valium. Lugnande medel som är vanebildande och kan leda till ångest, depression och minnesproblem.
Nr 6: Ketamin Ursprungligen ett lugnande medel för hästar men har blivit populär som en hallucinogen drog. Kan orsaka hjärtproblem och andningsuppehåll. På längre sikt även psykos.
Nr 5: Alkohol 40 000 dör i Storbritannien varje år av alkoholrelaterade skador, samtidigt som det är den mest socialt accepterade drogen av alla. I måttlig mängd kan den till och med vara nyttig ? men om alkoholen hade introducerades på marknaden idag hade den troligen totalförbjudits på en gång.
Nr 4: Metadon En svagare variant av heroin som skrivs ut på recept till heroinmissbrukare. Säljs också illegalt - och kan ge dödlig utgång om den feldoseras.
Nr 3: Barbiturater Lugnande läkemedel som skrivs ut på recept. Återigen exempel på en drog där skillnaden doseringen som ger ett rus och den som dödar är ytterst liten. Finns på illegala marknaden.
Nr 2: Kokain Missbruket av kokain ökar dessvärre i både Storbritannien och Sverige. Är en ytterst farlig och beroendeframkallande drog som leder till dels hjärt-kärlsjukdomar men framförallt kroniska depressioner.
Nr 1: Heroin Ger en stark känsla av eufori som kan verka upp till tre timmar. Heroin påverkar de delar i hjärnan som styr andningen och en överdos kan helt enkelt leda till andningsstopp. Den är också en starkt beroendeframkallande drog.

Listan är utformad under ledning av professor David Nutt vid Bristol University och publicerad i Lancet: 2007-03-24. Observera att listan är utformad utifrån brittiska förutsättningar.

Ulrika Engström"

Varför blogga?

Idag har jag funderat över hur få det måste vara som läser den här bloggen. Om jag utgår från mig själv så hamnar jag endast ibland, av misstag på ett blogginlägg när jag söker information på internet. Jag letar aldrig aktivt efter just bloggar.
När jag skapade den här bloggen hade jag några olika idéer. Först hade jag tänkt att den skulle vara osynlig för alla utom de jag bjöd in. Jag tänkte att jag kunde publicera bilder på min familj och skriva vad vi gjorde. Sedan insåg jag att jag inte skulle stimuleras speciellt mycket själv och snart tycka att det blev en press att skriva istället för ett nöje.
Jag bestämde mig för att använda bloggen som en sorts anonym dagbok där jag får möjlighet att skriva av mig mina tankar på ett personligt, men ändå avidentifierat sätt. Jag hade en förhoppning om att människor som jag inte känner kommer att läsa min blogg och förhoppningsvis tycka att det är en smula underhållande och intressant.
Nu har jag känslan att min blogg fulkomligen drunknar ibland alla andra bloggar och övrigt som publiceras på internet. Jag inser att jag måste göra reklam för bloggen för att jag ska synas. Det blir svårt.
En av anledningarna till att jag vill vara anonym är att jag skriver om tankar som jag har i mitt arbete. Jag vill inte att mina patienter ska veta att det är jag som skriver. Jag har inte tänkt skriva om mina patienter, men om känslor och funderingar som de väcker hos mig. Det är inte bra om mina patienter börjar tolka mina inlägg som att det berör dem och handlar om dem alternativt att de inte känner att jag bryr mig om dem eftersom jag aldrig skriver om dem, att jag verkar tycka att andra patienter är mer intressanta.
Jag inser nu att trots att jag valt att skriva detta offentligt så kommer sannolikt färre läsa det än om jag skapat en osynlig blogg där endast de jag bjöd in fick läsa. Märkligt...

HIV sprider sig

Antalet nydiagnosticerade fall av HIV-smitta har ökat sedan år 2000. Enligt Smittskyddsinstitutets preliminära statistik har antalet nydiagnostiserade HIV-fall i Sverige ökat med 20% under år 2007 jämfört med 2006.
Enligt SLL:s Folkhälsoguiden så smittades 242 personer i Stockholms län med HIV under 2007, 167 män och 67 kvinnor. Av dessa blev 97 smittade genom heterosexuella kontakter, 85 genom homosexuella kontakter, 45 genom injektioner och 8 smittades av oklar anledning. År 2000 var det 138 personer som smittades med HIV i Stockholms län.
Dessa siffror förvånar mig något. För Stockholm har det inte sett så här dåligt ut sedan början på 90-talet. Som tonåring blev jag under den perioden överöst med propaganda om säkert sex. Jag vet i och för sig inte vad som händer på skolorna idag, men jag märker inte mycket av någon oro för HIV-epidemin i media eller på reklampelare. Det kanske är dags att trycka upp en t-shirt med texten "Idag smittas 2 Stockholmare med HIV - hoppas bromsmedicinerna hjälper".

Makt III

Om en person med makt är intresserad av att göra det bästa möjliga utifrån den makt han eller hon har förlorar makten känslan av makt. Makten blir en skyldighet. Vi har som konsumenter skyldighet att ta ansvar för de produkter vi köper, hur de tillverkats, transporterats och vilka effekter de medför. Om vi struntar i dessa aspekter har vi makt att köpa det vi känner för med de pengar vi har. Det här betyder att människor som eftersträvar makten i sig, inte är intresserade av att se sina skyldigheter.
Självklart så är det inte så svart-vitt som jag framställer det. Det finns en lång gråskala, ffa när det gäller konsumtion. Jag har svårt att se en moralisk skillnad mellan att välja fetmjölk eller mellanmjölk från samma mejeri. Moralen gör sig påmind i valet mellan ekologisk mjölk eller vanlig mjölk.

Makt II

Jag hörde på Godmorgon Världen i P1 att Göran Persson utnyttjat sin rätt till skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Panelen diskuterade huruvida Perssons agerande var OK med tanke på att han för drygt ett år sedan attackerat Fredrik Reinfeldt för att vilja införa skatteavdraget. Persson ska ha sagt att han och svenska folket inte ville betala för Reinfeldts piga. Jag kommer inte ihåg ordagrant, men ni förstår andemeningen.

Jag kan inte påstå att jag känner Göran Persson eller vet mer om honom än någon annan som lyssnar på nyheter, läser tidningar och har sett hans dokumentär. Jag ogillar att uttala mig offentligt med fakta som jag egentligen inte vet något om, men jag vill dela med mig av mina tankar kring makt och Göran Perssn hjälper mig med ett exempel som jag hoppas är tydligt.

Göran Persson är välbärgad enligt de flestas definition. Han har ett arbete som PR-konsult som sannolikt betalar mer än statsministeruppdraget gjorde. Han har pension från Riksdagen som han kvitterar ut och han äger en till synes stor gård. Han har nästan ingen uppenbar politisk makt längre. Hans indirekta makt är svårbedömd. Det han uppenbarligen har är makt att ta emot eller avstå de skatteavdrag som han lagligen får utnyttja och den pension som han får från Riksdagen. Han väljer att ta emot allt han kan. Det enda som skulle kunna stoppa honom är skammen, men den är uppenbarligen inte tillräckligt stor.
Göran Persson visar dock på en viktig aspekt. Han visar att han är girigare än vad han själv uttryckt som bra. Han visar att vi som individer är svaga inför frestelse. Det skulle sannolikt inte få Göran Persson att må dåligt om han inte fick dra av för hushållsnära tjänster, men att motstå drygt 10.000:- när man kan få dem...
Jag tror att samhället har en viktig funktion att fylla när det gäller allas vårt välmående. Det går inte att lita på att vi ska göra det rätta när vi ställs inför ett val mellan t.ex. skam och pengar. Människor med makt kan anses ha betydligt större skyldighet att tänka och agera moraliskt, men i maktens natur ligger valet och det innebär att man kan göra som man vill.

Makt I

När jag blev legitimerad läkare och började arbeta inom psykiatrin funderade jag mycket över den makt jag fått. Jag kunde frihetsberöva en människa enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). I och för sig endast i 24 h, sedan måste en specialist i psykiatri hålla med mig om att personen ifråga ska förbli frihetsberövad. Lagen är sådan, det krävs två leg. läkare, varav en är specialist i psykiatri, för att ta ifrån en människa rätten att själv bestämma. Så småningom krävs det även domstolsbeslut, men inte initialt.
Första gången jag skrev ett vårdintyg för att frihetsberöva en av mina patienter var svår. Jag önskade så mycket att hon frivilligt skulle ta emot vård, men hon litade varken på mig, sjukvården eller någon annan. Hon vädjade till sin make att han skulle hjälpa henne och vi försökte alla förklara för henne att det var det vi gjorde, att vi försökte hjälpa henne... Det underlättade för mig att maken förstod situationen och höll med om att hon behövde vård.
Efteråt funderade jag över den makt som jag utövat. Jag kände mig inte speciellt mäktig. Det kändes snarare som en skyldighet att tvinga min patient att ta emot vård. Hon uppfyllde de kriterier som krävs för att vård enligt LPT ska kunna bedrivas och hon hade kunnat orsaka sig själv och sina anhöriga mycket lidande om inte jag hade tvingat in henne till sjukhus.

PodRadio och Teknostress

Teknik är underbart! Jag tycker att det är så skönt att kunna lyssna på podradio, spela in och se TV-serier och filmer när jag har tid. Att inte bli styrd av programtablåer, men trots det inte missa något. Att fylla förflyttningar och stunder av plockande med innehåll från något av alla de bra P1-program som går att ladda ner.
Samtidigt blir jag stressad av att väga allt jag kan göra mot allt annat jag skulle kunna göra. Att inte bara ha alternativen som är tillgängliga när jag har tid och lust, utan förbereda inspelningar och nedladdningar så att jag när jag får tid kan se och lyssna på det som jag verkligen vill ta del av… eller kanske ville ta del av. Det är väldigt mycket som verkar intressant och det tar ganska mycket tid att lyssna på alla de P1-program som är bra, titta på alla filmer som ska vara bra och alla TV-serier som ger avslappnande rolig underhållning. Jag spelar in och laddar ner mer per dag än jag förbrukar.
Den här obalansen gör att jag ibland känner mig stressad. Det finns en sak som stressar mig mer. Jag kan trots allt radera eller sortera bort datafiler och ladda ner dem igen om jag skulle vilja. Något som är svårt att återskapa när det slängts är tidningar. Jag får stora mängder tidningar. Det verkar som att vartenda företag och varenda organisation tror att de behöver skicka ut en tidning. Dessutom är det arbetsrelaterade tidningar som Läkartidningen, information från Läkemedelsverket och diverse Alumni-magasin. Mycket verkar intressant och ännu mer verkat viktigt, men jag har sällan tid att läsa just då, när intresset väcks. Böcker ansamlas på liknande sätt.
Stressen som alla dessa högar med tidningar ger är betydligt värre än den teknostress som jag känner. Gutenberg har helt enkelt gjort mitt liv betydligt stressigare än vad Bill Gates och Steve Jobs kommer i närheten av. Egentligen har Bill, Steve och deras gelikar säkerligen minskat min stress. Många av de artiklar som innehåller något att spara kan jag hitta via Internet. De allra flesta tidningar går även att läsa via Internet och jag har inget emot att läsa på datorskärmen eller i handdatorn, men att lyssna är bäst.
Att lyssna på P1 samtidigt som jag plockar med disken, tvätten eller alla de tidningar som måste till pappersåtervinningen är oslagbart. För att minska min teknostress måste vi gå tillbaka till en tid före boktryckarkonsten och då fanns det säkert annat att stressa upp sig över, tandvärk t.ex.

Hundhänsyn

Igår joggade jag i elljusspåret. Det var skymning och hann bli mörkt innan jag hunnit första varvet. Mitt ute i skogen mötte jag två pittbullterrier. Deras mattar kom strax bakom, men hundarna var inte kopplade. Jag stannade eftersom jag blev rädd för att hundarna skulle uppfatta mig som något kul att jaga. ”Det är inte direkt den typ av hund som man vill möta okopplad så här dags”, sa jag. Den ena kvinnan hävdade att den här sorten inte är så farlig och den andra undrade om jag hade fördomar… Nu hade vi promenerat förbi varandra och jag medgav att jag har fördomar (även om det kanske mer handlar om stereotypier) och att det gör att jag blir rädd och att hundarna känner av detta. Jag avslutade det långa varvet och började på det korta varvet, som planerat. Jag funderade på vad som skulle hända om jag träffade hundarna igen. Om de var kopplade skulle det inte vara något problem, men om de fortfarande var lösa. Jag bestämde mig för att jag i så fall skulle fortsätta springa trots min rädsla. Egentligen skulle jag vilja skälla ut ägarna, men efter lite resonerande med mig själv kom jag fram till att det skulle vara mer effektivt att bara säga med så neutral röst som möjligt att jag var besviken över att de inte kunde visa hänsyn när de så tydligt fått reda på hur jag reagerat. Det är trots allt inte svårt att tänka sig att det finns fler som blir rädda. Jag mötte dem inte igen och det var nog lika bra. Den enda fördelen som jag kan se med det som hände var att jag efter mötet med hundarna fick bättre fart, kanske tack var adrenalinpåslaget i samband med att jag blev rädd.

Tillbaka på jobbet sedan en vecka

Det känns skönt att vara tillbaka på arbetet efter pappaledigheten. Jag bävade lite inför de tidiga morgnarna, men det har gått förvånansvärt bra. Våren kommer att bli spännande och innehållsrik. Terapiutbildning en dag i veckan, en lång rad komplicerade patienter som jag övertar från min handledare eftersom hon ska ansvara för den nya stormottagningen vi kommer att bli del av, forskning tillsammans med Kardiologen och Epidemiologen (förhoppningsvis) och en viss press att inte arbeta över med tanke på Familjen. Sannolikt kommer jag att gå tidigt en dag i veckan för att hämta på dagis. Det troliga är att det blir måndagar, men det kommer säkert att variera.